Oroar jag mig mer nu än vad någon annan skulle ha gjort, hur mycket är det ok att oroa sig? Ibland kan det vara svårt att se skillnaden, och ibland kanske jag till och med gör fel val eller chansar och uppfattas som väldigt orädd då jag inte vill låta min rädsla stoppa/styra mig. Men både rädsla och ångest är normalt att känna så hur känner man skillnad på när den är överdriven?
Jag vet själv svaret på den frågan. När den tar över merparten av din tid, när du inte kan släppa det eller slappna av, ja då är det överdriven. Men visst inträffar det väl händelser där även den ”friska” människor oroar sig på ett ”sjukt” sätt?
Tänk om denna oro jag känner nu, är ”normal” och hade oroat vem som helst. Tänk om det är nu som jag faktiskt har en anledning att vara orolig, kanske är det till och med nu jag ska låta oron vinna och ringa till min dotter och be henne komma hem. Eller kanske ska jag som vanligt låta ångesten skölja sig över mig, bita sig fast under natten och sitta kvar som en hinna på kroppen under hela morgondagen. Ångestenskretslopp…tills telefonen ringer och jag får höra hennes röst, tills jag får se hennes blå ögon, eller hålla hennes hand igen….då är jag återigen om så bara för en stund, fri.