En sommarmånad har redan försvunnit och man vill bara gripa tag i den och skrika nej, hålla fast den för att förhindra att gå in i nästa. Det kanske bara är jag men går det inte alldeles för fort? Juni har varit en tuff månad på flera olika sätt. Jag tar det fortfarande lugnt, ”vilar”, och mår ganska dåligt i det. Huvudet vill skapa och brinner av kreativitet men jag vet inte vilken penna eller pensel jag ska greppa så ut kommer…ingenting. Men jag låter det vara så, litar på att nästa projekt kommer till mig. Faller i min hand.
Tänker att sommarmånaderna handlar om att rensa och städa upp. Jag ska sopa rent mailen, byta webbhotell, förändra hemsida med webbutik, och kanske ger det nya krafter till hösten.
I juni månad kom i vilket fall denna vackra bok till världen. Jag är stolt, glad och lycklig över dess tillkomst och önskar den all lycka i världen. Det blir en helt ny roll för mig att gå in i, att vara förläggare. Kanske inte konstigt att livet skaver och sticks? Jag har snart tre författare i mitt stall och även om det bara känns fantastiskt och jätte kul så innebär det ett extra jobb och ansvar.
En annan insikt som slog mig i ansiktet denna månaden handlade om vänskap. Vad är det egentligen? Jag insåg att jag alltid ställt upp på en person för att hon förväntade sig det och inte för att jag själv ville det. Jag minns en gång när jag svarade att jag inte orkade längre och hon svarade tillbaka ”att det är det man som vän gör, lyssnar”. Men nej, man kväver inte varandra, och man kräver inte av varandra. Jag blev själv förvånad över hur ledsen jag blev av min nya lärdom. Men kanske kände jag mig utnyttjad, lurad och kom på mig själv med att jag var värd bättre än så. Vissa dörrar stängs, andra öppnas.
En annan insikt som kom till mig denna månaden handlar om mig själv som mamma. Jag kan många gånger känna mig kvävd, inlåst. Men inser att det är jag som låser in mig själv. Så fort jag går utanför dörren eller lämnar mina barn känner jag mig som en dålig mamma. Jag har muttrat över att dom sitter fast i mig men inser nu att det är lika mycket jag som sitter fast i dem och har svårt att släppa taget. När jag vid två tillfällen tillbringat tid utanför huset tillsammans med en vän ringer de inom en timme och frågar vart jag är, och när jag väl kommer hem sitter de återigen i mitt knä. Situationen måste förändras, inte bara för min skull utan också för deras. När de blir oroliga för att jag är borta inser jag att jag varit i från dem alldeles för lite, och när de blir svartsjuka för att jag ger uppmärksamhet till en ny vän förstår jag att jag gett dem alldeles för mycket. Jag måste visa att min tid och kärlek räcker både till dem, och mig själv.
Junis finaste stunder:
- Insikter (trots att de gör ont)
- Att funnit en ny vän
- När man läser en bok och känner vid första meningen att detta kommer bli min bibel
- Mentormöten
- Ett fint telefonsamtal med en fd klient som ville säga tack och som påminner mig om att jag är på rätt plats <3
- Middag på uteservering i solen med hela familjen
- Att få hålla Elisabets fina bok i handen
- Ett sms från en klient som kände att jag ville väl <3
- Att ta beslut som känns rätt i magen.