Det finns människor och så finns det m ä n n i s k o r. Och för mig är det en stor skillnad. Jag kan inte förstå hur du kan hålla en dröm i handen utan att försöka förverkliga den. Jag kan inte förstå hur du kan ha en önskan utan följa den. Jag kan inte förstå hur du kan sätta upp mål utan att sträcka dig efter det. Jag kan inte begripa att du inte styrs av din vilja, av kraften som är så stark att den bär dig dit du ska gå.
Kanske känner du den inte lika starkt? Kanske styr den inte din kropp på samma sätt som det lever i min. Jag är en slav under mitt inre, du under det yttre.
Ditt liv är för mig en labyrint där jag får yrsel av bara tanken att stanna kvar. Jag skulle aldrig sluta leta efter utgången, du orkar knappt börja. Du vänjer dig vid det instängda livet, där du tillslut tror att du inte har några möjligheter, några val. Du blir så rädd att gå vilse att du inte längre går framåt. Det kliar i min kropp av att bara se på dig. Du är som en programmerad robot, man ger dig en uppgift, sätter dig på en plats, så är du där tills maskineriet stannar. Ditt liv är min mardröm, min största rädsla.
Min värld är annorlunda än din, där finns inga gränser, stoppskyltar eller staket. Min värld är full av val, möjligheter, drömmar och visioner. Vi måste hålla avstånd du och jag. Du blir trött av min energi och jag av din kraftlöshet. Vi är motpolerna som suger krafterna ur varann.
Motpoler där starkaste kraften vinner.
Jädrar, vad träffande… Du skriver ner mina tankar ordagrant. Läskigt! Men ändå härligt att se att man inte är ensam om att känna så. Läste klart din bok igår, sträckläste den. DU är FANTASTISK!! Kram.
Tack, gulliga du!