Jag vill tacka er för all spridning och otroligt fina kommentar på inlägget ”vad får jag göra som sjukskriven”. I skrivande stund har inlägget nästan nått upp till 7000 delningar och kommentarerna fortsätter att strömma in. Jag visste såklart att jag inte var ensam men känslan och tankarna jag bar. Men att det var så många som skulle känna igen sig hade jag inte räknat med.
Det gör mig ledsen att tänka på hur många som är sjukskrivna och känner att de inte har något stöd av varken vänner, familj, arbetsgivare och försäkringskassan. Jag vågar lätt säga att jag hade tur som hade både en bra handläggare och bra arbetsgivare (och arbetskamrater). Jag kände aldrig att de ifrågasatte mig, utan tankarna var endast mina egna.
Flera läsare beskriver att det är jobbigt när familjen inte förstår, och jag vet precis vad ni menar även om det inte drabbade mig själv. En av mina största rädslor innan jag blev sjukskriven var nämligen hur min man skulle ta det. Jag såg framför mig hur han skulle bli arg och tillslut begära om skilsmässa. För när jag blir sjuk är skillnaden så enorm, från att ha mest energi i hela familjen till att knappt orka svara på tilltal, ge bort ett leende eller titta någon i ögonen. Han skulle aldrig stå ut med det……trodde jag.
Fast att min man inte förstod mig alls var han ett otroligt stöd. Han har själv aldrig drabbats av en depression, ångestattack eller haft förkänningar av utmattning. I hans värld är det lite grann av ett påhitt. Folk som vill ha något att skylla på. Och så gifte han sig med mig, ha, och fick allt det där på köpet.
Idag vet han bättre, även om han inte kan förstå. Men när jag inte orkar ta mig upp ur sängen, eller göra något så enkelt som att städa, ja då vet han att det är allvar. För dom där sakerna gör jag med en hand och förbundna ögon oavsett töntig bacill eller virus i kroppen. Så när en utmattning golvar mig helt, ja då vet han att det är på riktigt.
Jag har burit på att försvarstal, fast att ingen har ifrågasatt mig och när jag läser era kommentarer så skäms jag nästan över det. Här sitter jag med alla de där känslorna fast att alla klappar mig medhårs och ingen jagar mig. Varken arbetskamrater eller vänner har kommit med sneda blickar och syrliga kommentarer, ändå kan jag känna mig utsatt.
Att bli jagad av försäkringskassan och få sin sjukdom omstridd är inget annat än ren tortyr och jag önskar såååå att jag på annat sätt än med mina ord kunnat hjälpa er ur den smärtan. Jag känner nu starkare än någonsin att jag som har den förmånen att bli lyssnad på måste skrika högre. Detta för att ni vid min sida ska få bättre gehör. Jag vet att ni som just nu befinner er i en utmattning eller är sjukskrivna inte orkar ta den kampen. Därför är den min.
Om det så bara är med penna och papper som vapen så tänker jag ta den striden. Jag ska göra era röster hörda, era känslor verkliga och era liv meningsfulla. Jag ska få omvärlden att förstå att din smärta, din trötthet, din utsatthet. Den är på riktigt.
Utan dig hade jag inte fått min röst hörd så TACK igen till dig som läser, till dig som sprider, till dig som delar. Du hjälper mig att hjälpa dig [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
Ja det inlägget var jättebra. Varit sjukskriven snart 1 år med undantag för ett par månader då jag arbetade halvtid.
Fk är inte nådiga. Det har ju stramat åt igen. Hur ska jag förklara det jag inte kan förklara. Varför jag är då trött. Varför jag får ångest. Varför minsta stresspåslag får mig helt ur balans. Att jag inte längre kan hålla koncentrationen. Jag som älskade att läsa böcker. Det funkar inte. Att få ha hjälp med sina räkningar för alla siffror bara blir ett bludder. Förklara vad värken beror på när inte ens läkarna vet.
Får frågor som, vad vill du med ditt liv? Jag vill må bra. Kunna gå till mitt arbeta o ha en trygg inkomst.
När nån vill ut o äta eller fika. Är det inte måendet som sätter stopp är det ekonomin. Och att säga, jag har inte råd eller att försöka förklara hur man mår är liksom ingen idé. Man hittar på nåt o stannar hemma.
Och känna hur kroppen går i spänn varje dag när posten dimper ner i lådan av oro för vad det kan vara. Är det nåt från fk som förstör hela dagen?
På helgerna kan man slappna av lite Då myndigheter är stängda. Det värsta är om man får ett jobbigt samtal en fredag utan lösning. Då får man inte ens helgen att ens försöka kunna slappna av.
Hur kan någon bli frisk och kunna återhämta sig under en hetsjakt där man får höra att man ska prövas mot hela arbetsmarknaden o kanske bli av med sitt fasta jobb.
Jag var på väg bli bättre. Men när jakten började har jag bara rasat ännu längre ner.
Ja, det var ett riktigt bra inlägg. Kunskapen har blivit större om psykisk ohälsa, men långt ifrån tillräckligt.
Jag har varit sjukskriven i snart 1 år med undantag från ha arbetat ett par månader halvtid.
Nu har FK stramat åt sina regler igen och man blir ständigt ifrågasatt. Frågor om varför läkaren skrivit si eller så på sina intyg. Ett ord som hamnat på fel ställe i en mening blir jag ifrågasatt för.
Får frågan. Men vad vill du med ditt liv. Hur ser dina planer ut? Vad jag vill är att må bra. Kunna arbeta och ha en trygg inkomst.Slippa all papper. Slippa oron varje dag när posten är på ingång av oro för vad som ska komma idag.
Hur ska jag kunna förklara varför jag är ständigt utmattad. Varför jag ibland får ångestattacker. Att minsta lilla stresspåslag sätter hela mitt jag ur spel. Att inte kunna hålla koncentrationen och kunna läsa en bok längre. Att behöva hjälp med sina räkningar för siffrorna blir bara ett bludder. Att förklara vad det är som orsakar värk och nervsmärtor när inte ens läkarna vet.
Att få höra ”men vi måste jämföra dig med hela abetsmarknaden. Det måste ju finnas något du klarar av”
Där sjunker ens värde direkt ner i bott. Nej. Det finns faktiskt inget just nu jag klarar av, Jag har fullt upp att hålla mig flytande. Det är inget jag valt. Att få höra antydningar om att förlora sitt fasta jobb för att kastas ut i arbetslöshet gör mig inte bättre.
När någon frågar om man vill ut och äta eller fika. Ska man säga som det är? Jag har inte råd. Eller försöka förklara att jag orkar helt enkelt inte. Nej. Man hittar på något ist och blir hemma. Sjuk leder till sämre ekonomi. Eller usel ekonomi då man får strama in på allt och isolering och vem vill ha ett sånt liv? DEt är inget man väljer.
Jag började bli bättre. Men nu med ny handläggare och denna jakten startat har jag helt rasat igen.
❤
Synd att jag inte ”hittat” din sida tidigare!! Så hög igenkänningsfaktor! Ska lusläsa nu allting! Helt galet fin klocka, sån måste jag bara ha så varifrån är den köpt? H: Pam
Kul att du hittat hit. Hoppas du kommer trivas och stannar 🙂 klockan är köpt på Wish. Kram
Tack för att du skriver om detta. Och för din tidigare text. Jag känner igen mig väl efter snart 12 år som sjukskriven. Jag har alltid kämpat för att må bättre och orka med att skapa ett meningsfullt liv – och hela tiden mötts av ifrågasättanden och också en märklig ”avundsjuka” – att jag får vara hemma och ta det lugnt när andra måste jobba hårt… Det är så lätt att döma. Svårt att se hur det egentligen är. Att varje dag är en kamp för att inte låta sjukdomen ta ett så starkt grepp om mig att jag ger upp. Att hela tiden skapa min egen mening, mitt sammanhang, fylla min tid. Nu blev det mycket om mig. Behövde nog skriva det. Tack för det du gör, för att du delar med dig. Starkt.
Och tack för att du delar med dig. Hade ingen aning om det du berättade, och ett extra tack för dina fina ord ❤