Känns som om jag inte bloggat på evigheter fast att jag i princip delar med mig av ett inlägg varje dag. Men det var ett tag sedan jag var riktigt personlig och berättade hur jag mår och sanningen är (trumvirvlar) att jag mår mycket bättre.
Ja nu vågar man så klart inte ta ut något i förskott, för man vet att det likväl kan vända i morgon. Men jag känner att jag börjar hitta tillbaka till mig själv igen, och det mitt folk, ja det är en magisk känsla.
Förra Söndagen spenderade jag i Stockholm. Det blev en dagstripp, tur och retur på en dag. (Jag var inbjuden till lunch och livepodd med Christian Dahlström och Per Höglund. Lyssna på avsnittet i podden Sinnesjukt här)I vanliga fall brukar jag må jätte dåligt efter en sådan resa så när måndagen kom förväntade jag mig inget annat än trötthet och tårar. Men när jag vaknade den morgonen kände jag att tyngden i min kropp på något magiskt vis hade lyfts i från mig.
Jag passade på att njuta av den dagen, men sen uppstod samma känsla dagen efter, och även dagen efter det…ja i exakt en hel vecka nu.
Det är nästan så att man inte tror att det i sant, man liksom blundar och känner efter. Letar inuti sig själv. Känns som dolda kameran, att någon ska hoppa fram och berätta att man blivit lurad och sedan lägga några extra kilon över mina axlar. I vilket fall har det inte inträffat….än.
Jag försöker som besatt att leta efter anledningen till att jag blev bättre, för att liksom kunna göra det mer, försäkra mig om att jag inte kommer att sjunka igen, men jag hittar inte anledningen någonstans.
Jag har gått ner i arbetstid. Är sjukskriven på 25%. En arbetskamrat hjälpte mig att få tillgång till en psykolog, som har lovat att ta emot mig året ut. Jag dricker guldmjölk, gröna smoothies, ligger på spikmatta och har smått börjar yoga igen. Jag har tvingat mig ut på promenader, börjat lyssna på musik istället för fakta poddar. Börjat sjunga högt när ingen hör, och vilat mig varje kväll.
Jag är tacksam för livet, för min familj och för min kropp som äntligen börjat läka. Just nu kämpar jag med att hålla emot, att inte komma in i samma gamla vanor, att inte lägga på mig själv för mycket.
Det låter så lätt, men är så svårt, och jag försöker påminna mig om att det är en utmaning jag kommer behöva slåss mot hela hösten. Den kampen ser jag dock fram emot [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
Underbart Jessica 🙂