Rädslan som aldrig blev sann


Rädslan som aldrig blev sann Rädslan som aldrig blev sann

Innan jag drabbades av min utmattning var jag inte bara rädd för sjukdomen utan också för hur den skulle påverka andra. Jag struntar liksom i om världens alla problem ligger på mina axlar, det är min vardag, men att jag skulle behöva lägga över det på andra kändes värre än att sjukdomen i sig. Att min familj skulle drabbas kanske var en av anledningarna till att jag kämpade emot så mycket. I mina tankar skulle det bli olidligt för familjen, min man skulle lämna mig, säkerligen inom en vecka. Och ja, jag trodde på riktigt att det var sant.

Så inte nog med att jag skulle bli deprimerad, jag skulle på köpet behöva skilja mig och förstöra den framtid jag önskat bygga upp för mina barn.

Men verkligheten, den blev precis tvärtom.

Det var aldrig min man som sa till mig att gå till jobbet, det var min egen inre röst. Tvärtom var det han som långt innan jag blev sjukskriven sa att jag skulle gå hem. Men min röst överröstade hans. Jag slog dövörat till. Det är ju bara att kämpa på! Och var det någon som oroade sig för ekonomin eller anklagade mig för lathet så var det jag själv och inte han!

Jag kände mig stressad över att inte hjälpa till hemma. Kanske för att jag själv har sagt upp livsregeln ”det finns inga ursäkter”. För enligt min erfarenhet kunde man aldrig någonsin bli så sjuk att man slutade prestera (och med prestera menar jag sköta hushållet hemma). Det spelade ingen roll om jag var febrig eller magsjuk, jag har ändå alltid lyckats gå ut med hunden, tömma diskmaskinen och sätta på en tvätt. Att vara så dålig att man inte orkar var bara ett påhitt i min värld.

Den som är hemma sjuk har ett ansvar för att städa upp är något jag under tretton år predikat för min man. Här ska det inte vara semester! Jag tvingade till och med stackaren att lägga ett golv när han hade körtelfeber så jo jag menar allvar. DET FINNS INGA URSÄKTER, GÖR DET BARA. Man är ALDRIG så sjuk att man inte kan jobba!

Men nu satt jag där i fåtöljen och kunde inte resa mig upp. Jag skämdes för egentligen var jag ju inte ens ”sjuk” utan bara utmattad, ändå kunde jag inte förmå mig att tömma diskmaskinen eller ta fram dammsugaren. Jag bad hela tiden om ursäkt för min ”lathet” och förväntade mig väl att få mina egna regler upplästa i ansiktet. Men det hände aldrig, inte en enda gång!

Tvärtom var det han som sa åt mig att vila medan jag fortsatte att kämpa emot. Idag känns det så fånigt att en av mina då största rädslor inte var i närheten av sanningen, och så är det visserligen med de flesta av dem. De slår aldrig in. Hur kunde jag tro så lite om honom, och vad säger de tankarna om mig själv?

Jag duger bara när jag presterar. På hemma. På jobbet. Som mamma, fru och vän.

I alla relationer behöver jag göra, inte vara. För det är i görandet man blir älskad och växer (har jag alltid intalat mig själv). Efter den insikten skulle man kunna tro att man lärt sig en läxa men jag kommer på mig själv med att fortsätta likadant. Fast det handlar förmodligen inte om att andra människor älskar mig mindre när jag slutar prestera utan att istället om att det endast är då (vid prestationen) som jag älskar mig själv.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.