Sveriges radio har ett (enligt mig) jätte bra program, där Malin Hedberg berättar om sin förlossningsrädsla. För de flesta andra (inklusive mig själv) var förlossningen något man bara skulle gå igenom, det var varken något som skrämde mig eller något jag såg fram emot. Det skulle liksom bara göras. Om jag själv hade mött Malin innan jag upplevde min första förlossning hade jag nog likt många andra inte tagit hennes rädsla på allvar, utan tänkt att den var starkt överdriven. Men efter min egen förlossning kände även jag en rädsla, förmodligen inte ens hälften så stark som Malins, men jag var rädd och ledsen, bara tanken på att behöva föda barn en gång till gjorde att det dröjde flera år innan vi valde att skaffa nästa.
Jag känner igen mig i mycket av det Malin berättar och jag tror vet att det är något vi måste prata om. Att alla andra tyckte att sina graviditeter var underbara hjälpte inte mig, och att höra andras förlossningsberättelser skulle förmodligen inte heller ha hjälpt Malin.
Malin var verkligen så rädd att hon var beredd att ta sitt liv. Att din förlossning gick bra, att det är så mysigt och klart värt det tröstar inte Malin och inte någon annan heller för den delen. Har du inte själv den erfarenheten så välj att var tyst. Du måste inte skrika ut om ditt fantastiska liv och fantastiska förlossning, det är ingen annan än du själv som mår bra av det.
Istället för att stötta varandra är vi mästare på att själva försöka hävda hur bra, duktiga och perfekta vi är. Vi delar givmilt med oss av våra tips och råd som om vi vore experter på barn och barnafödande. Men det spelar ingen roll hur stor erfarenhet DU har eller hur många barn du fött, du är förhoppningsvis expert på ditt eget barn, men garanterat inte på någon annans.
Malin är som vilken mamma som helst, hon älskar sitt barn och längtar efter den lika mycket som du gjorde. Men hos henne finns en rädsla som är större än den där kärleken. Den tar över och smutsar ner allt det hon egentligen är lycklig över. Varken du eller jag kan hjälpa Malin, men vi kan försöka respektera hennes känslor och tankar utan att döma.
Vi behöver inte alltid förstå hur någon känner eller tycker, ibland räcker det med att vi finns där, att vi lyssnar. Så från och med idag så slutar vi säga att vi förstår hur andra människor känner när vi egentligen inte har en aning, vi slutar att dra vår lifestory för de som egentligen inte bryr sig och vi slutar att ständigt jämföra oss med andra.
Från och med idag lovar jag att alltid ta en annans människas rädslor på allvar, oavsett om jag kan förstå dem eller ej.
Lyssnar på avsnittet gör du här.