Du vet den där känslan av att inte passa in? Den känner jag dagligen, dygnet runt i varenda möte. Jag måste hålla inne, hålla emot, för att vara i ditt tempo. Vissa dagar/stunder när jag brister och energin sprudlar ur mig kan jag se i dina ögon att jag är för mycket, hur du tycker att jag tar i, överdriver.
Jag får hålla in varenda impuls att inte ta mig förbi dig, överösta, skrika rakt ut. Att färdas i din värld är som att färdas i slowmotion, jag vill leva med snabbspolningsknappen på, men den är söndrig, övertejpad. Varje gång du talar anstränger jag mig in i det längsta för att vara med, att förstå. Men jag kan fortfarande inte förstå varför essensen av det du vill säga måste täckas med massa annat babbel så att jag hinner bli borttappad innan det viktiga ens är sagt. Din långsamhet är som kryptonit för mig och gör mig svag, borttappad, förlorad.
Jag avundas ditt lugn, men jag kan inte komma för nära det utan att själv gå sönder.