Jag de kommande veckorna…
För mig är det en stor skillnad på inre och yttre stress. Den yttre stressen är jag ofta medveten om att jag känner. Jag blir otålig, lättirriterad, rastlös, ja jag känner mig stressad helt enkelt. Men den där inre stressen, den är mycket lurigare för den vet jag inte alltid om, eller känner i alla fall den inte lika tydligt. Den inre stressen handlar mer om krav, förväntningar och ångest för min del.
Men som tur är har jag efter alla dessa år lärt mig känna igen den och kan därför se till att den inte växer sig större. Det första som jag märker är att jag bitit sönder mina kinder. Lyssnar jag inte på det kommer jag att pressa ihop tänderna ännu mer, och blir stel i axlar och nacke. Skulle jag strunta även i det så är spänningshuvudvärken ett faktum.
Första gången jag drabbades av spänningshuvudvärk förstod jag inte ens vad det var, jag skulle inte ens kunna förknippat det med just huvudvärk. Den kändes mer dov, molande eller tryckande och jag kände att jag hade ömma punkter i hårbotten. Det som var värst var nog att jag kände det som om jag hade ett åstramande band runt huvudet och samtidigt ett tryck uppifrån, jag kunde känna att det liksom gick kalla kårar genom huvudet ner i ryggraden.
Så för några dagar sedan märkte jag att jag hade börjat spänna mina käkar igen, mina kinder är nästan upptuggade inuti. Jag blev först lite förvånad och tänkte att jag ju är jätte lugn, ja för det är jag ju, allt yttre runt mig är i sin ordning. Men sen kommer man till allt det där inre som ofta är i kaos.
Jag har en föreläsning nästa vecka där jag ställer höga krav på mig själv, jag har en uppsats som ständigt ligger och drar energi, mitt tolvstegsprogram som jag ägnade hela förra sommaren åt har spårlöst försvunnit från jordens yta och så också från min dator. Förutom all den där vanliga oron jag brukar gå och dras med ska jag också byta redovisningskonsult. Så ja lite extra anspänning är det ju.
För att förhindra den där spänningshuvudvärken tänkte jag sova ihop med min bettskena i sisådär några veckor framöver. Men när jag igår kväll sträckte ut handen på mitt nattduksbord för att stoppa in den i munnen var också den spårlöst borta. Ja inte munnen så klart, utan bettskenan.
Den som är förvånad räcker upp en hand. Inte jag, suck! För övrigt är det ett hett tips med bettskena, det hjälper verkligen! En annan får väl öva lite extra mindfulness till bettskenan återigen är upphittad.
Ha en trevlig helg!