På gårdagens promenad stängde jag av ljudet i hörlurarna. Jag kände mig helt plötsligt såååå trött på att lyssna. Jag lyssnar in andra jämt och ständigt. Så fort jag möter en människa lyssnar jag, även på det som inte sägs. Jag läser in, scannar av. När jag tar mina promenader har jag ständigt en podd i öronen, ofta har jag kommit på mig själv med att jag ändå inte hör vad som sägs då mina tankar är mer högljudda än mobilens ljudvolym.
Jag kom på mig själv med att inte ha lyssnat på mina egna tankar, att jag försökt att överösta dem men annat jag ansett vara viktigare. Så som andra människors problem, tankar eller åsikter, eller poddar från framgångsrika duktiga personer. Men vem är egentligen viktigast att lyssna på? Andra eller dig själv?
När jag helt plötsligt stängde av allt ljud hörde jag inte bara fåglarna och vindens sus. Jag hörde också mig själv. Jag blev påmind om hur viktigt det är att också lyssna på tystnaden. På det du tänker och känner.
Kanske har tystnaden, fåglarnas sång och vindarnas sus också något att säga dig, vem vet, om du inte lyssnar.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar