Veckans lektyr.
Igår åkte jag som sagt till biblioteket i stan för att i lugn och ro kunna jobba med nästa föreläsning. Jag blev lite lätt irriterad redan i dörröppningen när jag märkte att de har någon form av klädbytardag i bibliotekets lokaler så att lite mer folk än vanligt befinner sig på det ställe som inom de närmaste timmarna skulle förvandlats till min trygghetszon.
För att undvika människor hittar jag en liten plats längst bort i lokalen och känner mig där och då ändå rätt så nöjd. Men det börjar direkt!!! Bakom mig sätter sig någon som lyssnar på musik VIA hörlurar men ändå så högt att jag inte kunde undgå att höra. Jag vänder mig om x antal gånger för att liksom visa att jag OCKSÅ hör, men han undviker min blick. :Mad:
Jag försöker att vänja mig vid ljudet och kämpar vidare med min text när en ung kvinna kommer och skrattar högt. Hon pratar i telefon och hennes röst ekar över hela jävla biblioteket. Jag ger henne den där blicken, ni vet ”håller du inte käften snart så kan det hända en olycka”. Hon visar att hon ser den och vinkar till mig som för att be om ursäkt, MEN FORTSÄTTER SAMTALET I SAMMA VOLYM :Bully: Människor går runt, barn skriker, böcker tappas, folk snörvlar, hostar. Men plötsligt så händer det!!!!
En hel jävla musikal börjar spela! Jo! På riktigt! Nått band står på nedervåningen och skrålar så högt att nästan datorn slocknar. Folk applåderar, tjoar, och hon drar en ny jävla sång. Under en timme (kändes som två) satt jag där med boken i knät och höll för öronen. Under slutet av timmen kom jag på att jag hade mitt headset med mig så jag drog lurarna i öronen och satte på klassisk musik på högsta volym för att föröka få någon ordning i min NU, väldigt röriga skalle. :Shout:
Jag hade sett fram emot de här timmarna av egen tid, hur jag i tystnad skulle få sitta och plöja mig i genom fler böcker. Hur personalen nästan skulle få knacka mig på axeln vid stängningsdags och be mig gå och jag skulle vägra. Hålla mig kvar i bordsskivan medan de försöker dra mig från stolen. Allt för att få stanna i tystnad!
Men jag gjorde det enda rätta och gick där i från, tidigare än vad jag hade hoppats på och med en huvudvärk utöver det vanliga. Hem istället till ungarnas konsert, till hundarna, maken och huset med alla måsten.
Jag är glad för att blickar inte kan döda. Då hade det kunnat skett en olycka, eller två.