Utbrändhet -att leva med slak lina 1 kommentar


Jag minns tiden då jag sprang lös utan koppel och inte lyssnade på inkallning. När kroppen sa i från och tröttheten ropade testade jag retsamt att springa längre och längre bort. Det fanns ingenting den kunde locka mig med, jag styrdes endast av min egen vilja. Tillslut blev jag tillfångatagen och tröttheten omfamnade mig och kroppen bannade mig för att jag inte velat lyssna. Den varnade mig att om jag inte lärde mig att lyssna på den skulle jag aldrig mer få springa fritt, jag skulle då hållas i koppel, eller i värsta fall, helt instäng.

Jag lyssnade på kroppen….ett tag. Men när jag kände hur tröttheten släppte taget om mig och kraften kom tillbaka vara jag tvungen att återigen springa.

Jag gjorde samma misstag om och om igen. Varje gång jag blev tillfångatagen skämdes jag, varför lyssnade jag bara inte? Varför var jag tvungen att springa så långt, så fort?

Tillslut försvann tilliten helt och jag blev satt i koppel. Jag försökte hela tiden löpa linan ut och hängde alltid längst fram i kopplet flåsandes, med en snara runt halsen. Linan blev kortare och kortare och från och till blev jag satt i bur. Kroppen straffade mig och tröttheten höll mig ständigt instängd. För att vila upp mig sa dom, lära mig.

Numera går jag flera meter bakom i kopplet och hur mycket jag än försöker så når jag aldrig dit fram jag en gång var. Så fort kopplet spänns kommer tröttheten ikapp mig och jag hamnar återigen bakom. Nu lever jag på gamla minnen, känslan att kunna springa fort över ängarna och hoppas att jag någon gång kan komma tillbaka.

Jag försöker säga till kroppen att jag har lärt mig min läxa, men nu är det den som inte lyssnar.

 

 


Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

En tanke om “Utbrändhet -att leva med slak lina