Du fattas mig
Jag vaknar upp med ett ryck, på en sekund är jag klarvaken. Saknaden väller över mig och jag känner mig ensam, kall och naken.
Jag är med ens medveten om att jag drömt. Allting kommer tillbaka, allt som jag glömt.
Jag fick återigen se in i dina ögon, känna värmen av din kropp. Jag ville bara stanna kvar i drömmen, säga stopp.
Någonting inom mig vill bara skrika NEJ. Men jag vet att det ändå inte skulle fört dig tillbaka till mig.
Smärtan jag förtränger, håller sig i ett järngrepp kvar. Jag vill bara ha dig tillbaka, precis som du var.
Vi är två själar, gjorda för varann. Jag vet att vår kärlek var uppriktigt, den enda som var sann.
Det var något med dina ögon, jag såg liksom in i din själ. Det är som att vi alltid varit tillsammans, vi känner varann så väl.
Vi har något speciellt du och jag, jag VET att det ska vara vi två. Om och om igen ställer jag mig frågan, hur kunde du gå?
Vi dras till varann, men något försöker att hålla oss isär. Mitt inre söker efter mening, varför blev det så här?
Jag vet att du finns hos mig, nära men ändå så långt i från. Du som alltid skulle vara med mig, jag fick dig bara på lån.
Känslan av din närhet sitter i mig än, och jag lever för tanken att vi kommer att träffas igen.
Det är mitt i natten och jag får inte en blund. Jag önskar att jag fick komma nära dig, om så bara för en stund.
Önskar att du skulle komma till mig så fort jag ropade ditt namn. Jag vet om du fick chansen skulle springa rätt in i min famn.
Jag vet att det aldrig är över, för VÅR kärlek kan aldrig dö. Men jag grämer mig ändå över sorgen att inte fått säga adjö.