Bär jag på en oförmåga? 2 kommentarer
Fotograf: Robin Gosijer
Jag har alltid haft svårt att inse mina begränsningar, än mer svårt att inse mina svårigheter till följd av ADHD då jag pressat mig till att klara allt precis som alla andra, och många gånger har det ju funkat. Men den här uppsatsen känns helt klart över min nivå. Själva prestationsmomenten, att läsa artiklar, göra intervjuer, analysera och skriva ner allt, inga svårigheter. Men nu…
Jag ska opponera i maj och nu står det viktigaste kvar, korrekturläsning och en koll av referenslistan. Det låter kanske inte svårt i dina öron men för mig kräver det en ofantlig mängd energi.
Fotograf: Robin Gosijer
Som vanligt försöker jag att pressa mig, kom igen nu, du klarar det här, kom igen nu, bara lite kvar. MEN DET GÅR INTE! Det handlar inte om viljan, tro mig den finns där. Jag vill inget hellre än att bli klar, men det är som att hela mitt inre stretar emot. Bara ordet uppsats ger en klump i mitt bröst och när jag försökte tvinga mig själv att göra resterande arbete av vad som är kvar så kom den över mig igen, ångesten. Den som jag sluppit i månader! Nu sköljde den över hela mig och gjorde det svårt att andas, jag hörde mitt eget hjärta och det kändes som att det fastnat i min hals.
Skärp dig nu Jessica, ångest över en jävla uppsats, SKÄRP DIG! Du klarar det här!
Men även om jag läser, läser och läser så går det inte in. Bokstäverna dansar omkring och jag vet varken vart jag ska sätta punkt eller kommatecken. För första gången på länge så tvivlar jag på mig själv. Tänker att jag faktiskt tagit mig vatten överhuvudet. Kanske måste erkänna att det är över min kapcitet, över min nivå? Att jag helt enkelt inte klarar det. Jag kanske helt enkelt måste skylla på min ADHD och ge upp…
Men å andra sidan så vägrar jag styras av det, då kommer envisheten in och säger att jag inte har någon nivå, att ADHD:n aldrig kan styra mig, att det bara handlar om vilja och att jag bara måste kämpa lite till…och då är man tillbaka på ruta ett. Ibland vill jag slå envisheten över käften och be den låta mig va, men jag gissar att det är den som är anledningen till att jag är där jag är idag, att det beror på att den aldrig låter mig ge upp.
Att göra omslaget till boken, eller att skriva den, nej det känns inte svårt, men att göra det jag måste, det känns omöjligt…
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar