Se mig ej
Se mig ej
Jag blir starstruck, säger hon och tittar på mig. Jag tror att jag ler men förmodligen ser jag mest förvirrad ut. Jag förstår att hon pratar med mig ändå vill jag vända mig om som att hon talar till någon annan.
Hon sade att det var mycket för henne att ta in, men själv fattade jag ingenting. Jag känner mig som ett frågetecken när jag lämnar rummet. Försöker räta ut mig på vägen hem utan att lyckas.
Jag borde vara lycklig nu, slå mig för bröstet, eller i alla fall vara någorlunda stolt. Jag undrar hur en annan människa hade tagit händelsen. Kanske firat, jublat eller ringt en vän. Själv försöker jag sträcka på mig men känner att jag krymper ihop. Grubblet slår mig i skallen och ångesten trillar in strax där efter.
Visst jag presterar fram lite saker här och där men lever osynlig. När någon uppmärksammar mig vill jag sjunka genom jorden, ta tillbaka allt jag sagt och gjort. Gömma mig bakom osäkerheten och aldrig komma fram.
Idag känner jag mig jagad. Telefonen plingar med meddelanden från personer jag varken känner eller bryr mig om.
Jag borde vara lycklig nu, åtminstone lite nöjd eller glad. Är det inte det du strävar efter, bekräftelse? Jag duckar för ordet. Ändå träffar det mig i magen. Varför känns det inte så där bra som det borde göra?
Kraven faller över mig och jag vill krypa tillbaka till den där mörka hålan därifrån jag kom. Men innerst inne vet jag att styrka just nu handlar om att hela tiden gå vidare, att aldrig, aldrig vända om.
