Det kanske är mycket mörker här nu, mycket ledsna dikter och arga inlägg. Jag vet inte alls hur ni uppfattar det därför vill jag förklara att det inte alltid är så illa som det låter. Ja, jag är ledsen just nu, men jag är ok. Att skriva är mitt sätt att bearbeta saker, att sortera ut ord och tankar som blir lämnade kvar. Ibland kanske det låter värre än vad det egentligen är.
För mig är det naturligt och det är så jag får mitt mående att bli bättre och gå över. Egentligen mår jag bra men jag bär på en stor sorg just nu. Den där sorgen har fått mig att tvivla på något som jag tidigare alltid funnit självklart. Och därför känns allt extra rörigt. Jag vet liksom inte på vilket ben jag ska stå.
Hemma funkar livet bra men på arbetet får jag kämpa för att hålla ihop mig själv. Det är svårt att ta emot andras mörker när man har svårt att balansera sitt eget. Lite extra tungt känns det eftersom sorgen är arbetsrelaterad, jag slåss mellan att vara professionell och privat. Blir själv förvånad över hur ledsen jag är. Problemet är att det inte finns tid att älta och sörja, på jobbet måste jag jobba och hemma vill jag inte ha den innanför min dörr. Det är inte där den ska vara, det är inte där den hör hemma.
Jag har varit med om arbetsrelaterade dödsfall förut men inte riktigt så här. Nu kom det som en oförberedd smäll i ansiktet utan att jag hade uniformen på. Och slaget svider än. 
Jag försöker samla ihop mig, möta människor som förut men det känns inte den samma. Jag har inte kvar samma tro på mig själv. Den är förlorad, bortplockad, slets ifrån mig utan förvarning. Har svårt att möta någons ögon och på riktigt känna att jag kan göra skillnad. Mer beredd på att den som sitter i min stol kanske aldrig mer kommer tillbaka….och kanske inte tar emot hjälpen även om den finns där.
Ja, där befinner jag mig just nu, mellan tvivel och sorg. Kanske är det en process jag måste ta mig igenom eller så måste jag vända och gå åt ett annat håll. Tanken skrämmer mig för det är inget jag önskat förut.
Jag som tidigare prisat mig känslighet, hatar den…just nu. Hur ska en person som kan falla i tårar över en påkörd kråka vid vägkanten hantera ett självmord?
Hjälparen fick inte göra sitt jobb. Så känns det. Mitt jobb var att se till att få ett annat slut än det som blev, men jag misslyckades. Nej jag lägger ingen skuld på mig själv, jag tar inte ansvar, men ändå….jag VILL hjälpa alla och när jag inte ens kan ta emot dem som är mig nära hur ska jag då kunna rädda dem längre bort?
Det är omöjligt arbete jag vet, men det är mitt. Jag har alltid känt det i märg och ben att det jobbet är mitt! Men nu vet jag inte längre. Hur ska jag kunna ta emot människor när de faller mellan mina fingrar? Hur ska jag kunna stå och se på?
Jag är medveten att så länge jag kommer att behålla denna rollen kommer problemet vara kvar. Det här kommer att hända, igen och igen. Varken jag vill eller inte. Jag vill därför inte låta detta passera mig förbi. Jag vill ta tag i det nu, räta ut alla frågetecken, lösa upp alla knutar, så att jag förhoppningsvis står stadigare nästa gång. Ja, jag kommer älta. Ja, jag kommer sörja och tvivla. Ja, jag kommer att skriva tills orden tar slut. Men jag vill att du ska veta att det är så det är och att det är så jag gör, och att jag trots allt, är ok[wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
Tungt att behöva uppleva det så nära. När jag levde med självmordsnära människor in på mig förr så var jag så avtrubbad efter ett tag. Det är fint att du inte är det. Sen upplever jag att när någon väl bestämt sig är det inget en kan göra. Så var det för mig och de jag levde nära som valde att försvinna. Det går att skjuta upp, men det går inte att hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Den insikten kommer jag ha med mig i mitt yrkesliv. Den som inte vill ha min hjälp kan jag aldrig hjälpa. Hur sorgligt det än är tror jag att människor måste hitta ett avstamp i sig själva och ibland innebär det att de inte överlever sitt mörker.
Håller med dig om att man blir avtrubbad. Jag kan också bli det när det gäller att samtala och möta dessa personer eftersom det kan vara vardag, men inte när det väl händer, det kommer jag förhoppningsvis aldrig vänja mig vid. Sen tror jag mkt att det beror på vad det är för klient, i många fall kan man faktiskt hjälpa, som i det här fallet där det förmodligen handlade om en snabb och impulsiv handling som hade gått att avvärja och inte en långvarig ihållande känsla. Men allt handlar ju om fall till fall och denna gången, ja där gör det ont, men jag är själv väldigt medveten om att jag är i en bearbetningsfas och att det går över. Kram
Så tungt att vara med om!!! Älta om du behöver, kanske är det just det som hjälper i det här fallet? Skickar massa styrka <3 Kram
Tack <3