Företagande & föreläsningar

 På Tisdag  gör jag årets sista föreläsning. Oktober har varit en tuff månad och det är med en stor lättnad jag lägger den bakom mig. Åtta föreläsningar på en månad. Pust. Med ett heltidsjobb vid sidan om har det helt klart känts alldeles för mycket. Förutom att transkribera de intervjuer jag har kvar skall jag kommande månader verkligen planera och strukturera upp mitt liv. Jag måste tänka på att jag ska hålla ett tag till….

Det där med att planera och strukturera är inte så lätt som det låter, för lika väl som jag blir helt slutkörd vid för mycket arbete, går jag också sönder av för lite. Då faller en nedstämdhet över mig och jag tappar mitt tempo. Hur mycket jag än försöker så vantrivs jag när jag inte har en utmaning framför mig, men ändå kan jag ligga och kippa efter andan och känna mig mer död än levande när jag  väl tagit mig förbi den.

Idag vet jag att det är kickar jag jagar. Jag vill ha spänning, utmaning, förnyelse, annars faller jag ner i ett mörker. Det är som att man är beroende av adrenalin. Får man inte sin dos blir man sjuk och svag. Och den där dosen kommer inte till dig, du får jaga den, och det är nog själva jakten du bli trött av. Att liksom inte veta hur lång eller åt vilket håll du ska springa. Därför önskar man att det fanns en sådan injektion man kunde få så att man sluppit springa runt och leta.

Hade jag därför kunna planera mitt liv bättre och gett mig en utmaning i månaden i stället för åtta så hade jag sluppit både överdoseringar och uteblivna kickar.

PS. Det finns fortfarande platser kvar till föreläsningen i Norrköping så boka din plats nu!

Både jag och Maria ligger helt utpumpade till sängs efter en dubbelföreläsning i Kungälv. Över 600 elever har avverkats och i morgon har vi lika många till. För mig var det publikrekord. Riktigt nöjd och stolt över att kunna gå upp på en scen utan magont eller klump i halsen. Med tanke på att jag aldrig varit pratsam, och egentligen aldrig gillat uppmärksamhet känns det riktigt stort [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

Det har varit en hektisk vecka. Förutom mitt ordinarie heltidsjobb har jag avverkat en dubbelföreläsning i Lysekil och en i Uddevalla. Så nu är jag mer än trött. Det har ändå varit två helt fantastiska dagar. Det är en overklig känsla att stå och berätta om sitt liv, sina erfarenheter och sedan få ta emot gåvor, tacksamhet och kramar från publiken. Fantastiskt!

Det känns skönt att vara igång igen efter sommarens uppehåll, och jag ser fram emot de kommande föreläsningarna i Kungälv och Norrköping. Helgen går i återhämtningens tecken. Äta, vila, sova och inte gå utanför ytterdörren mer än jag måste. Egentligen hade jag helt andra planer denna helgen, men när kroppen skriker nej och när man inte kan tänka klart så finns det bara en sak kvar på schemat, och det är rasterna.

Idag vaknade jag upp med ögoninflammation (eller vad det nu kan vara), det ena ögat har svullnat upp och är dubbelt så stort som det andra. Typsikt en dag som denna då jag ska iväg och föreläsa hela dagen. Känns väldigt obehagligt när det värker i hela ögat, så det får bli en sväng till apoteket innan jag åker.

Nu är det flera månader sedan jag föreläste sist och jag känner mig jättetaggad och pepp, det som oroar mig mest är bilkörningen. Särskilt hem ikväll när det är mörkt. Men jag ska försöka bli kompis med GPS:en redan nu på förmiddagen så att vi förstår varandra.

Jag känner mig så otroligt privilegierad att få komma ut och prata för människor. Det är verkligen en förmån. Det finns inget som lyfter mig så mycket som att få möta och ta del av andra människors liv. Men det är ju du som pratar tänker ni, javisst. Men i pauser och efter föreläsningarna brukar de bästa samtalen infinna sig. När jag har öppnat upp och berätta om mitt liv, är människor inte lika rädda att dela med sig av sitt. För många uppstår en otrolig lättnad i att inte vara ensam med sina tankar och känslor, så även för mig. Ibland tänker jag att det är jag som fått med mig mest hem, fast att det är jag som stått på scen.

Jag hoppas på en fantastisk dag även om det för mig kommer att bli en sen kväll, ha en bra Tisdag!

Den 27 Oktober föreläser jag (”Min bror & jag”) i Norrköping. Skulle bli jätte glad om jag kunde träffa några av er där! Jag kommer ha med mig mina böcker, tangle creations och kommer finnas kvar en stund efter för att prata. Så se till att boka din biljett nu! Boka gör du här.

Fotograf Staffan Stridsberg.

Tack till alla som kom och besökte vårt vernissage igår! Jag har ingen aning om hur många människor det var som dök upp mer än att jag hade fullt upp hela tiden. Även om jag hade önskat att tillställningen hade varit större känner jag mig nöjd med det som blev. Det efterfrågades kreativa grupper och fler kreativa tillställningar för både vuxna och barn så vi får väl se vad jag hittar på nästa gång.

Jag blev grymt imponerad av min nioåring som agerade värd och stod med chips och dricka till alla besökare och hade hand om målarbordet till barnen. Ibland hade hon mer folk hos sig än vad vi hade inne i lokalen och hon skötte det galant. Jag trodde att hon skulle bli uttråkad men det kom inte ett endast gnäll från hennes håll.

Själv var hon jätte nöjd över att ha gjort sin första ”arbetsdag” och undrade genast vad jag skulle hitta på härnäst som hon kunde få vara med på. Men då jag har flera föreläsningar och fem intervjuer att transkribera under Oktober har jag inga nya projekt på gång (just nu).

Men min plan att ha en färdig uppsats till årsskiftet ser inte så ljus ut just nu, så vem vet. Något annat kanske dyker upp. Håll ögonen öppna!

Jag tänkte att jag vid det här laget skulle ha en färdig plan för hösten. Ni vet x antal föreläsningar i utvalda städer, att jag skulle kunna se slutmålet på uppsatsen, skicka in en ansökan till en annan utbildning och veta när alla mina pågående projekt skulle vara färdiga. Men jag är inte där, på långa vägar. Uppsatsen står still (behöver fler personer att intervjua), och eftersom jag inte ser slutmålet på uppsatsen vågar jag heller inte söka in till den andra utbildningen som bara startar vartannat år. Det innebär att jag kommer att få vänta i två år till.

Just nu känns det som ett korsord i mitt huvud där jag inte kan hitta rätt bokstäver och därför är långt i från lösningen. Men vad jag vet är att vi kommer ha ett vernissage den 12 september vilket jag ser fram emot och det känns jätte kul.

Jag vet också att min 12stegs kurs börjar bli klar vilket känns både spännande och pirrigt. Men än har jag varken datum på releasen eller när kursen med riktiga träffar kommer att äga rum. Jag har också några inbokade föreläsningar till hösten vilket gör att jag eventuellt kommer välja att inte åka ut på mer än de som redan är bokade. Jag vill verkligen inte sluta att föreläsa helt men med ett heltidsjobb vid sidan om så har själva resandet som föreläsningarna fört med sig känts väldigt tungt.

Andra roliga nyheter är att jag inom någon vecka kommer att få in en produkt att sälja i  min webshop (vilket innebär lite extra jobb med hemsidan inför det). Förhoppningsvis kommer jag även vid årets slut få in en passande klädkollektion för mitt företag, som jag hoppas att även ni gillar.

Efter en hektisk vår kommer hösten och vintern nog gå lugnare än planerat och jag tänker nog låta det vara så. Allt har inte blivit precis som jag tänkt mig, men det känns ändå super spännande och jag hoppas att ni liksom jag kommer att gilla dessa förändringar och kommande nyheter!

Idag ska jag i väg till kontoret för att fortsätta jobba med tolvstegprogrammet mot ångest. Jag ska nu göra små korta inspelningar med mig själv för att beskriva hur det kan vara, eller hur man kan arbeta i stegen. Samtidigt som jag verkligen vill göra det här så sköljer nu en våg av tveksamhet över mig. Vad håller jag egentligen på med? Vem tror jag att jag är? För vem kommer egentligen det här att göra nytta?

Självklart kommer en hel del katastroftankar ikapp mig. Tänk om dom skrattar åt mig, vilka kommer egentligen se det här. Mina vänner, min chef eller dem som egentligen behöver det?

Som vanligt dyker även olusten och tveksamheten upp, men vanligtvis håller jag bara för näsan och hoppar (så även denna gången). För vad spelar det egentligen för roll? Ett misslyckande (eller flera för den delen) betyder ju inte att jag är misslyckad, eller?

Jag blev lite glad när jag hos underbaraclara läste om den kreativa processen som jag direkt kunde känna igen mig i (Jag är på steg fyra nu och hoppas nå fem inom kort[wp-svg-icons icon=”grin” wrap=”i”]) Och när jag blickar tillbaka minns jag att det sett ut så här med alla lite större projekt jag gjort, så som böckerna till exempel. En hel del ångest och tvivel, men även glädje. Man borde påminna sig om att en idé aldrig känns så bra som precis i början.