I år har jag och min man varit gifta i sex år och tillsammans i 11 (tror jag). Varken jag eller min man är personer som kommer ihåg år eller datum, eller är överhuvudtaget inte så noga med att fira. Men jag tänker ofta på att jag vill köpa honom något fint, något speciellt. Men tanken lyckas ofta försvinna lika snabbt som den kom, och så står man där utan paket, igen…
Samtidigt känner jag att det inte finns någonting jag kan ge honom. Inget som någonsin kan motsvara det han gett mig. För min man gav mig den största gåva man kan ge en människa. Något som jag förhoppningsvis alltid kommer att bära med mig. Han gav mig min självkänsla. Han lärde mig mitt eget värde och jag kan inte tänka mig något finare än det.
Innan jag träffade min man var jag en person som alltid ställde upp för andra, en person som aldrig sa i från. Jag gav bort både tid och pengar utan att få ett tack tillbaka. Jag var en person som ville tillfredsställa alla men som själv aldrig tog någon plats. Jag lät folk trampa på mig, ignorera mig eller knuffa mig undan utan att ens fråga varför. Kanske trodde jag att jag inte var värd bättre?
Men min man var den första personen som stannade upp och sa ifrån, som verkligen ifrågasatte varför jag tillät folk att behandla mig på det sättet. Det hemska var att jag själv inte hade reflekterat över det innan, att jag trodde att det var så det var…. Jag hade nog inte ens tänkt tanken att jag själv kunde förändra det där, att jag hade något val. Trodde mer att det bara var en sanning.
Varför ska du ge när du inte får tillbaka, frågade han mig. För att det är så jag alltid har gjort, svarade jag. Du är värd bättre, ingen, INGEN, får behandla dig illa, menade han. Till en början trodde jag honom inte. Bara tanken på att säga ifrån, säga nej eller sluta ställa upp för andra gav mig ångest. Men idag har jag svårt att förstå att JAG har tänkt så lite om mig själv.
Den där trasiga flickan är idag bara ett blekt minne, nästan overklig. Jag vet inte vart jag skulle varit idag om det inte vore för honom, men alldeles säkerligen inte på samma plats som idag. För min man förändrade mig, förändrade mitt liv, och för det är jag honom evigt tacksam.
Tacksam inte bara för att han gillar mig, utan också för att han fick mig att tycka om mig själv [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]