Till min fina arbetskamrat:
Din sista dag och jag vill inte möta dina ögon, rädd för att brista ut i gråt. Jag vill inte ge dig en kram, jag vill inte ta farväl. Jag vill springa ut bakvägen utan att möta någons blick. Jag vill ge dig en gåva men istället får du mina ord. Jag hoppas att du läser dem och finner något i dem som är vackert.
Du är speciell och det vet du om. Jag beundrar dig av fler anledningar än vad som går att uttala. Om jag bara skulle få ge dig ett namn så är det rättvisa. För det är vad du är. Rättvis. Då står alltid på de svagas sida, tycker inte om skitsnack och är inte rädd för bråk. Och jag beundrar dig för det.
Du talar utan att linda in dina ord, du säger vad du tycker, varken mer eller mindre och jag uppskattar dig för det. Jag har aldrig varit rädd när jag har dig bakom min rygg och det besparar mig ändlöst med energi.
Du gör alltid det där lilla extra, tar tag i saker som ingen annan ser, och jag kommer att sakna dig för det. Du är dig själv i varje situation, du skrattar och du gråter, men känselspröten utåt. Du kan läsa människor, är omhändertagande och äkta. Ingen behöver tvivla på dina ord, på dina handlingar, (mer än kanske du själv). Du gör saker av godhet, sällan tvärtom.
Kanske känner jag igen mig själv i dig, så där starkskör och äkta, men aldrig kan jag bli som du. Du har orden i din mun medan jag har dem i min hand.
Jag har alltid kunnat vara mig själv i din närhet. Behöver inte göra mig till eller vara rädd för att säga fel. Och jag tror att många känner så. Att de kan sänka sina axlar när de kommer in i ditt rum. Släppa sin mask och bara vara. Du är omtyckt, mer än du vet om. Och dom som mött dig glömmer dig sällan.
Du låter andra människor växa utan att blåsa upp dig själv. Det är det fina med dig. Du låter andra glänsa, leder dem till podiet och låter dem ta första plats utan att tveka. Du hjälper till och med till och polera dem men tar själv aldrig åt dig äran.
Det borde du göra oftare, ta åt dig äran. Tänka på allt bra du gjort och hur många du faktiskt har hjälpt. Du borde slå dig själv för bröstet och säga att du kan, för det kan du, utan tvekan.
Du gläds åt andras lycka, utan avundsjuka eller sura miner. Det är ovanligare än du vet om och är en av alla orsaker till att du är unik. Du är som en ros bland grässtrån, du sprider en doft omkring dig och lämnar sällan någon oberörd. Du har kronblad som lätt kan falla av och man får vara försiktig om man ska hålla dig i sin hand. Du är större och starkare än de flesta andra och kan vissna och dö om man inte sköter dig rätt.
Du är speciell och det vet du om. Jag beundrar dig av fler anledningar än vad som går att uttala. Om jag skulle ge dig ett namn så är det mänsklig. För mänsklig, det är vad du är.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
Jessica du är ämnad att skriva .fantastiska ting sker med en penna i din hand .💙💚💛💜💗💖