Ser i alla fall snäll ut…
Att livet alltid ter sig bättre i drömmen än i verkligheten är jag starkt medveten om. Så brukar det vara tycker jag. Semestern, jul, helger, ja allt är oftast bättre i fantasin än i verkligheten. (Det betyder inte att verkligheten inte är bra, nej bara att fantasin är snäppet bättre). Ja samma gäller ju livet som företagare.
I min fantasi satt jag och skrev på datorn med hundarna tätt liggande snarkandes intill mig. De hängde med till terapirummet och fortsatte sitt lugna snarkande vilket självfallet skulle ha en positiv inverkan på alla mina klienter. De där lång promenaderna och yogastunderna, japp, de hade jag hunnit med under min arbetsdag så kvällen, ja, den kunde jag ägna helt åt vad jag ville.
Verkligheten= hela förmiddagen går ut på att separera hundar och flytta dem mellan olika ställen. En i hundgården, en på övervåningen, en på promenad, en på nedervåningen, en i hundbur, en rastandes ute på tomten. Så går det runt i flera varv och lägg till att jag försöker lugna och tysta valpen under mina möten som sker på förmiddagen. Jag mutar honom med leksaker eller hundben, eller i värsta fall får stänga ute honom i hundgården för att vara säker på att jag får ha en digital terapisession i fullständig tystnad.
Vid lunchtid tar jag en långpromenad på en timme och får sedan stressa iväg till min mottagning och hinner knappt äta lunch. Om jag har tänkt riktigt fel och för en gång skull varit positiv så tar jag med mig en hund till mottagningen som gnäller, skäller och ylar under samtalen och inte alls ligger så där drömmigt och bara snarkar som i min fantasi. Jag har snälla klienter som säger att hunden är duktig och att det går bra men efter sessionerna känner jag att jag själv skulle behöva en dos terapi, och kanske borde jag skicka iväg hunden på en också.
Det här halvåret är verkligen en testperiod där jag behöver hitta nya vanor och rutiner. Både för hundarna och mig och allt handlar om att vänja sig, (och hundarna) vid det nya livet. Nej det är kanske inte riktigt så illa som det låter. Men under stunderna dom skäller och gnäller så känns det verkligen så.
Arbetsmiljön är inte det bästa när man har två hundar som ogillar varandra i huset, och hundarna är inte lika goda arbetskamrater som dem jag hade tidigare (sorry, hundar). Men mina tidigare kollegor hängde inte utanför min dörr och ville att jag skulle underhålla dem (jag tackar för det). Så där är vi just nu, i en tillvänjningsprocess hundarna och jag. Där livet slåss mot drömmar och fantasier, men verkligheten vinner varje gång.