Ibland känns det som att det bor ett litet barn i mig. En liten flicka som ständigt är blyg, rädd och gråtfärdig. Hon står och tittar ner i backen och stampar hårt med ena foten. Jag vill inte, jag vågar inte, är ord som ofta kommer ur hennes mun. Jag brukar ofta ignorera henne, göra som jag vill, men det känns liksom tröttsamt att ständigt höra hennes skrik och gråt inombords.
Jag har försökt att gömma mig för henne, ignorera henne och skälla ut henne för att hon ska ge sig i väg. Vem vill ha med sig ett tjurigt litet barn dagarna i ända? Men det spelar ingen roll vad jag gör. Hon dyker alltid upp ändå med sin buttra min och sitt varnande finger. Ibland när hon sitter ihopkrupen i ett hörn och skälver av tårar har jag tyckt synd om henne. Jag har gått fram och lagt armen om henne, försökt att trösta henne, velat visa henne världen och få henne att förstå att den trots alla hennes farhågor inte är så farligt.
Men jag har då skådat den avgrundsdjupa rädslan i hennes ögon, hon vågar varken se eller lyssna på mina historier. Hon är både blind och döv. Det enda hon ser, hon känner, är den stora ångesten som bor inom henne.
Jag är vuxen nu. Jag är lugn och trygg i mig själv. Men ändå dyker hon upp och fyller mig med tvivel. Jag vet inte hur jag ska trösta henne, eller få henne att försvinna. Så det enda jag kan göra är att ta hennes hand och acceptera hennes rädsla. Se situationen från hennes ögon, men komma ihåg att den trots allt är min.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
Så fint skrivet. Kan känna igen mig även om det är mindre nuförtiden. Kanske handlar det bara om att vara där, lyssna, validera känslorna och säga att det är okej att vara rädd? <3