
Höga höjder och hårda fall
I perioder tror jag att jag är stålmannen, ingenting känns övermäktigt, det finns inga hinder, inga tvivel. Jag klarar allt.
I andra stunder är det knappt jag klarar av att andas, känner mig för otillräckligt för att ens leva. ”Skulle jag”, ”vem tror jag att jag är” och ”vem bryr sig” ekar i mitt huvud. Där och då förstår jag inte vart den där starka tron som tidigare fanns kom i från, i stunder tvivlar jag på om den någonsin funnits.
Jag förvandlas till liten, svag och sårbar. Det är höga höjder och hårda fall. Blåmärkena värker och ett och annat ben har genom åren blivit brutet. Från mörker till ljus går det snabbt och från att ena dagen halta kan jag andra dagen kasta kryckorna och springa iväg.
Jag är liksom Tiger och Ior i samma kropp, ena stunden studsar jag fram och tillbaka och skrattar så jag gråter, andra låser jag in mig och är deppig och butter. Jag älskar höjden men hatar fallet samtidigt som jag inser att jag inte kan få det ena utan det andra.
Jag försöker att hitta lärdomar av varje fall men är medveten att jag faller platt oavsett hur jag vrider och vänder mig i luften. Det finns aldrig en riktig orsak till mitt fall, jag kan inte hitta ett fel, ett misstag eller skylla på att jag blir knuffad. Nej det handlar nog mer om höjden, att jag alltid klättrar lite längre upp än vad jag egentligen vågar, får svindel och halkar ner igen. Istället för att klättra långsamt beger jag mig direkt mot toppen, släpper allt och faller handlöst, om och om igen.
Men jag faller gärna bara jag vet att jag får resa mig en gång till. För vad gör några skrapsår i de stunder man får bära mantel och flyga vart man vill?