Inom vissa yrken är hot och våld vardag. Eller i alla fall något att räkna med som domare uttryckte det på en rättegång när klienten hade lyft en kniv mot mig och sagt några onda ord.
Jag ville inte ens vara där, på rättegången. Utan det var min chef som hade anmält för att det var så sådana ärenden skulle skötas. Jag hade faktiskt inte tagit illa vid mig alls. Ändå blev jag lite irriterad när domaren nonchalant förminskade mig och menade att lite hot och våld fick jag väl räkna med i mitt yrke.
Det här är snart 10 år sedan men lika aktuellt idag. Vi pratar inte om det. Hur mycket skit man ska ta och hur det påverkar oss?
Jag tänker på det ibland när någon har skrikit åt mig genom telefon eller sagt elaka saker i mitt ansikte. Då tänker jag på min man och undrar hur ofta han fått den behandlingen genom åren. Eller någon i en butik, eller en städerska.
Oftast rycker jag på axlarna men ibland gör det ont. Ibland orkar jag helt enkelt inte ett till lager skit över min redan gråa värld. Jag funderar också på vad det gör med oss. Vi hjälpare, poliser, socialarbetare, kriminalvårdare. Vi hjälper människor, räddar liv, men många av dom vi försöker rädda vill inte bli hjälpta utan stretar emot anklagar oss, blir våldsamma eller hotfulla.
Jag minns min första självskyddsträning. Bredvid mig stod en söt tjej strax över tjugoårsåldern. Han hade precis slutat skolan och det här var hennes första anställning som socialsekreterare. Hon lös som en sol när hon kom in i rummet. Några minuter in i passet har solen slutat lysa, hon står där med en förvånad min. Vem är det jag ska skydda mig ifrån säger hon. Jag tittar på henne för att se om hon menar allvar. Det gör hon. Kommer jag att bli hotad säger hon innan hon väntat in svaret på första frågan.
Jag såg henne aldrig igen.
Vi behöver prata om hot och våld redan i skolan, när du utbildar dig till socialpedagog, socionom eller beteendevetare. Vi behöver prata om det på våra arbetsplatser. För vad är ens hot, och vart går gränsen? Och hur kommer dessa hårda ord påverka min vardag?
Du kommer att reagera olika varje gång beroende på hur du själv mår. Ena dagen bekommer ett ont ord inte dig alls, en annan får det dig att gå i bitar. Du kanske drömmer mardrömmar, tar med dig en rädsla hem. Som arbetare är det nu din tur att slå näven i bordet. Att säga orden högt. Hur mycket skit ska jag ta? Hur mycket förväntas jag tåla?
Nej jag vill se mer information om hot och våld både på utbildningarna och på arbetsplatsen där det inte så sällan förekommer. Kontinuerliga workshops på ämnet, om inte för kunskapsutbyte så åtminstone för att medarbetarna ska ha lättare för att prata med varandra om det när det väl händer! Nya medarbetare kanske är rädda för att blotta sig och gamla kanske tror att de ska vara starka när dom nu jobbat så många år inom branschen. Att hårda ord inte ska beröra dem längre.
Om du straffar mig straffar jag dig, löd ett sms jag fick. Ord som inte betyder någonting. Men likväl minns jag dem.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar