Lever du med glaset halvfullt eller halvtomt?


Jag kan inte förstå de som bär runt på halvtomma eller halvfulla glas. Tomheten skrämmer mig. Ekar, ropar ständigt efter innehåll. Jag måste ständigt fylla mitt glas över kanten. Det är min enda lösning. Jag måste spilla, det måste skvalpa över, och jag måste ständigt balansera för att inte bränna mig på dess ämne.

Jag försöker alltid att krama ur det sista som går, fast att jag vet att det inte finns en enda droppe kvar. Trots att jag vet att min kropp är helt torr, utdränerad. Det är som att jag letar efter droppen som ska få bägaren att rinna över, trots att det sista jag vill är att se allt fallera, skada mig och se mitt innehåll rinna över kanten.

Det är som att man ständigt söker, letar efter det som kan sätta stopp, som att man vill att bubblan skall spricka, Så att man med en hård smäll kan få ramla till marken och kanske få en anledning till att vila.

Varje droppe räknas och jag kämpar ständigt efter att fylla på mer. Med rädsla för hur tomheten skulle kännas, med rädsla för att det en dag tar slut. Jag fyller det med mening och balanserar glaset i mina bara händer medveten om att ett litet hinder skulle kunna få mig att falla och tappa allt. Det känns som att dansa på en slak lina, som att hänga upp livet på en skör tråd, med vetskapen om att den en dag brister.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.