Vaknade klockan tre i natt. Vred och vände mig. Tankarna skenade. En och en halv timme senare gav jag upp sovförsöket och beslutade mig för att gå upp. 
Jag bytte plats från sängen till soffan. Lade mig bredvid denna kille och bara andades i 30 minuter. Blir fortfarande lika förvånad över hur mycket jag älskar den där känslan av päls mot min hud. Det lugnar både andning och tankar. ”Här kan jag ligga för alltid tänkte jag”, sekunden senare reste jag mig upp och beslutade mig för att ta en långpromenad. 
Lyckades inte fånga mörkret på bild men ett vackert löv fick jag i min hand. Det värsta med sömnlösheten är att de där uteblivna timmarna brukar jaga en resten av dagen. Men min lycka verkar hålla i sig, tröttheten slog aldrig rot.
Men största lärdom efter år av sömnsvårigheter är att inte hetsa upp mig, räkna timmar eller tänka att jag behöver x antal timmar sömn. För i perioder mår jag bra, och sover knappt alls. Sen mår jag dåligt, och vill sova mest hela tiden men lyckas inte få till det då heller.
Bättre lycka nästa gång tänker jag och hoppas att ta igen det natten efter. Så blir det visserligen aldrig.
Livet. Upp och ner.
Ibland sover man lite, ibland sover man mer.