Med ett öppet hjärta


Jag lever med ett öppet hjärta. Ni vet ett sådant som insuper sin omgivning helt och fullt, den tar åt sig hela rummets känslor. Sorterar inte mellan mitt och ditt. Det gör att jag ofta stänger dörrar. Både åt människor och rum. Jag orkar inte. Orkar inte med alla känslor.

Andras känslor.

I mig.

I alla fall när det kommer till privatlivet. För där har jag ingen mask, inget skal, inget skydd. I hela mitt liv har jag därför tagit avstånd. Dragit mig undan. Valt att inte vara med. För jag orkar inte med alla de där känslorna i mig själv. Jag har valt att hellre vara ensam. Även om jag inte gillar den känslan heller.

Efter att jag fick barn gick den där dörren inte längre att stänga, i alla fall inte helt och fullt. Den står alltid lite på glänt. Vilket gör att deras känslor blir mina, att jag inte kan stänga varken dem eller deras känslor ute.

Jag försöker lära mig att sortera. Andas. Finnas. Leva med andras sorger. Putta dem i från mig. Men det är som att de sitter fast med kedjor kring mitt hjärta. Häromdagen fick jag en panikattack, på cykel, i motvind. Luften tog slut. Jag med.

Jag försöker känna tacksamhet till smärtan jag känner, för jag hade inte velat vara utan den. För det hade inneburit att jag inte hade haft något kärlek i mitt liv, att jag inte hade älskat alls. För när jag älskar någon blir deras glädje min, men också deras smärta.

Men jag låter tårarna rinna och trots att jag är rädd och bara vill slänga igen den där dörren som får livet att göra så förbaskat ont, så öppnar jag den där gläntande dörren lite till och lite till. För jag har precis lärt mig att det inte är att släppa in andra som gör ondast, utan det är att låta dem gå ❤︎

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.