På baksidan av din sko
Jag kände mig nedslagen. Ville så gärna ge dig något men nådde inte hela vägen fram.
Jag blev nedtryckt, trampad på, istället för att få tillåtelsen att blomma ut.
Kanske var det av ren själviskhet,
jag ville visa upp mina strålande kronblad.
Breda ut dem över dig,
få lysa,
så där som bara jag kan.
Men du vill varken se eller dofta på min blomma.
Du ville istället trampa sönder den med dina kängor redan nedstänkta av blod.
Jag har sett blommor förut säger du och putter undan min.
Du ler när du går från rummet,
men jag gråter inuti.
Du drar resterna av mig längst dörrtröskeln på vägen ut
och ytterligare en bit av mig på din hallmatta.
Som om den blomman jag ville ge dig inte betydde någonting.
Och jag vet inte om jag gråter för min egen skull,
av ren själviskhet,
eller för din som aldrig fick ta emot det jag ville ge dig.
Eller kanske för oss båda
som inte fick växa i mötet och bli en bättre version av oss själva.
Jag torkar tårarna och plockar ihop resterna av mig själv,
men lite av dem bär du kvar.
På baksidan av din sko.