Psykisk ohälsa och träning
Jag har minst sagt haft en komplicerat relation till träning. Som barn/ungdom tränade jag i princip inte alls. Men i 20 års ålder, när jag befann mig i ett av mina avgrundsdjupa hål bestämde jag mig konstigt nog för att börja träna. Jag hade läst någonstans att det tog två månader att skapa en ny vana så jag lovade mig själv att ge det den tiden, och jag skulle ljuga om jag sa att det vore lätt, för det kändes för jävligt från dag ett. Jag njöt faktiskt inte en enda gång. Jag tror både att jag svor och grät, men jag hade sagt till mig själv att det inte fanns några ursäkter (för oj vad många sånna man kan hitta på). Nej jag skulle till gymmet oavsett hur trött, sjuk, eller ledsen jag kände mig. Det spelande ingen roll om jag hade brutit benet så skulle jag släpat mig själv dit. [Tweet ”För gör man något, så gör man det ”all in.””] Det kändes motigt, men jag är inte den som bryter löften, inte ens mot mig själv.
Det tog nog ett tag innan jag på riktigt kunde njuta av träningen, jag minns att det hela började med att jag njöt av stunden efter träningen. Det tror jag att jag kände ganska så snabbt. Inte bara att man kände sig duktigt av att plåga sig själv en timme, man kände att det gav någon form av psykisk välmående också. Även om jag kanske inte direkt längtade efter passen så insåg jag ganska fort skillnad i mitt mående. Jag kände hur träningen lyfte och stärkte mig, fick mig att må bra. Jag skulle kunna sluta berättelsen här för att få ett lyckligt slut, men det vore ju inte sanningen.
Nej för mig blev träningen ganska snart en drog, som en adrenalinkick rakt in i mitt blodomlopp. [Tweet ”Och det är ju inget fel av att må bra av träning, men det blir fel när man mår väldigt dåligt utan”] Och det är ju inget fel av att må bra av träning, men det blir fel när man mår väldigt dåligt utan En dag utan träning var otänkbart, jag kände direkt hur ångesten flåsade mig i nacken, och träningen blev oftare, längre och hårdare. I flera år misshandlade jag min kropp med för mycket träning och för lite mat, och det har varit en kamp för mig att hitta tillbaka till ”lagom.” Att leva utan träning är fortfarande otänkbart. I dag vet jag att min träning är direktkopplad min mitt psykiska mående, ingen träning=nedstämdhet, och det räcker med några veckors uppbehåll. Jag vet att jag blir sjuk utan den, men också att jag kan bli det av den. Idag följer jag omgivningens mått istället för mitt eget, för uppenbarligen har jag något fel på mitt.
Jag skulle ändå vilja rekommendera alla till att börja röra på sig. För hur jävligt det än känns just då, så kommer det få dig att må så himla mycket bättre i längden. Idag vet vi att träning är hälsosamt, vi får till och med träning på recept. Men istället för som jag, gå ”all in” så börja lite smått. Kanske kan du ge dig själv 15 minuter om dagen. En promenad, en kort stund på yogamattan eller några minuter på en spinningcykel. När det kommer till träning så är minsta lilla, bättre än ingenting alls [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]
Träningsnarkomanträsket, ja. Fast får jag välja vad jag ska missbruka är det träning alla gånger! För mig existerar inte heller lagom. Jag tror inte jag haft en enda träningsfri dag på flera månader men har tvingats trappa ner på dubbelpassen – inte lätt alls… Variation och förebyggande styrketräning hjälper kroppen att hålla långre. Jag tror det är svårt att förstå det kemiska beroendet. Många tror att det handlar om rädsla för att gå upp i vikt eller att tappa prestationsmässigt, typ ortorexi. Det är inte alltid så enkelt. Att vara sjuk eller skadad är en fasa. Men man kan vila på olika sätt. Idag blir det ”bara” simning.
Ja det håller jag med dig om, bättre träning än något annat. Men man får nog göra som du, välja träning och försöka planera så att det inte sliter på kroppen för mkt. Min träning hade nog inte varit så illa om jag hade fått i mig normalt med mat just då. Då hade nog kroppen fixat det bättre. Hade jag inte haft barnen och mannen som tar upp mkt av min tid (eller förhindrar mig från att bli sjuk igen genom att hålla koll på mig) så hade jag nog satt igång igen för tanken och viljan finns ju alltid där, mer, mer, mer. Man får ju liksom inte nog. Önskar dig ett gött träningspass, själv ska jag nog ta mig en joggingtur:)