Jag är sjukskriven en månad framåt. Vad skönt säger det flesta, nu kan du verkligen vila upp dig och ta det lugnt. Men jag tror att många sjukskrivna med mig varken upplever det som skönt eller lugnt. Det är ju ingen semester direkt där du kan planera ditt innehåll och veta när den slutar. Nej med en sjukskrivning kommer en massa andra orosfaktorer som du vanligtvis inte behöver bekymra dig över.
- Lönen -Ja jag vet, hälsan är viktigare än pengar. Men räkningarna minskar ju inte bara för att lönen gör det, och hur mycket jag än önskar motsatsen så kostar det faktiskt att leva. Idag tycker vi att det är fult att prata om pengar, för vi alla vet att det inte är det viktigaste här i livet. Men för många sjukskrivna tror jag ändå att detta är en källa till både stress, ångest och bekymmer. Vilket kan göra det än svårare att tillfriskna.
- Försäkringskassan -Nej jag har själv inga negativa erfarenheter men man har ju hört alla rykten och det skrämmer upp mig rejält. Kommer de godkänna min sjukskrivning? Tycker de att jag är tillräckligt sjuk? Kommer de ifrågasätta mig, jaga mig med blåslampa?
- Företaget -Japp jag är sjukskriven. Det innebär att jag inte heller jobbar med företaget just nu, och det känns helt ok. MEN jag bloggar. Får man det? Det ger mig ju ingen inkomst och för mig känns det i allra högsta grad som ren terapi. Men hur ser försäkringskassan på det, eller min arbetsgivare? Gör jag fel? Får jag skriva, måla, läsa, fota eller vilka sätt är egentligen tillåtna att aktivera sig på när man är sjukskriven?
- Min sjukdom -Utmattningsdepression. Ja visst, jag känner mig utmattad och förmodligen ledsen eftersom jag gråter hela tiden men jag känner mig inte sjuk. Det känns mer som att jag fuskar, är låtsassjuk och hemma från jobbet, fast att jag vet att det inte är så. Jag förminskar inte någons annans utmattningsdepression för jag vet att de kan vara både allvarliga och tuffa, men jag förminskar min egen. Är jag verkligen tillräckligt sjuk, vart går gränsen? Om jag bara försöker lite till…jag kan säkert jobba, jag känner nog efter för mycket, jag överdriver nog, måste jag verkligen vara hemma, jag orkar, jag kan, osv osv.
- När är jag frisk? -Ja det är något jag går och tänker på nästan varje dag. Känner efter liksom. Hur ska jag kunna veta när jag mår bra? Vad räknas som att må bra? Är det när jag kan se andra folk i ögonen utan att gråta eller vistas i ett rum med mer än tio personer utan att ligga i fosterställning efteråt? Är det när jag sover ordentligt eller när jag kan hålla ihop mig och låtsas vara glad i en hel dag? Är det när jag kan genomföra ett träningspass eller när jag klarar av att plocka ur diskmaskinen och dammsuga på samma dag utan att vila efteråt? Jag vet inte och det bekymrar mig.
Att ”vila upp sig och ta det lugnt” tror jag kan kännas långt borta från många sjukskrivnas vardag. Att vara sjukskriven är inte att sitta med en drink i solstolen, ligga på stranden eller ta en fika med vännerna. För mig handlar det mer om någon form av nedvarvning som inte är särskilt njutbar. Om att begränsa sig och göra så lite som möjligt fast att du i självaverket vill göra tvärtom. Vardagen handlar mer om acceptans än om njutning, och att lära sig att lyssna på sin kropp istället för sina tankar.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
Jag känner verkligen igen mig i dina resonemang. Jag kände mig inte legitimt sjuk och känslan av att man fuskade var stark, jag kunde ju skratta ibland! Kanske därför jag aldrig sjukskrev mig fast jag verkligen borde ha gjort det. Men jag visste att sommaren var nära och att jag var på väg att säga upp mig, tror det gav mig ett hopp, tillsammans med medicin.
Men grejen är ju att när man gråter opåkommet, inte kan sova och inte ser någon glädje i något, ja då är man ju sjuk och behöver hitta igen sig i världen.
För mig var det så otroligt avgörande att börja bli snäll mot mig själv. Jag var (och är fortfarande för ofta) så jäkla hård mot mig själv, dömande, kritisk, krävande. När jag började öva på empatin för mig själv och att tänka att jag var en vän jag skulle stötta så föll det mer på plats. För jag hade aldrig, aldrig sagt eller känt de där argumenten till en kompis i samma sits.
Ta hand om dig och ge dig själv full tillåtelse att göra det!
Det är helt sant som du säger. Jag borde också ha sjukskrivet mig tidigare, men man tillåter sig ju inte till det. och visst är man för hård mot sig själv. Men nu är det slut med allt sånt, ska bli min egen bästa vän:) Tack för din fina kommentar <3
Du kanske borde fundera lite över hur du definierar ”sjuk”? Vissa sjukdomar går att mäta, andra inte. Du är inte frisk bra för att alla dina ben är hela eller för att du inte har ont i halsen. När jag gick in i väggen kunde jag inte räkna längre än till trettio, jag var yr, såg stjärnor och kunde inte tala i sammanhängangande meningar. Jag grät så fort jag slappnade av. Jag tyckte inte att jag var sjuk då. Om en vän till mig hade uppvisat samma symptom idag, hade jag packat in den personen i en bil och kört den till psyk. För att det kan vara just det som behövs för att man ska inse själv och för att man faktiskt ska få hjälp.
Du har absolut rätt och jag är medveten om jag är sjuk. Men man har ju otroligt mycket dubbla tankar och känslor vilket gör hela tillfriskningsprocessen svårare och det var dessa jag ville dela med mig av ❤️ Jag tror att vi överlag i samhället behöver diskutera sådant mer så att vi får ett gemensamt synsätt, kanske hade man då haft lättare att acceptera sig själv och sin sjukdom? Kram
Det är ju helt förfärligt att människor ens ska tänka att det är ”skönt” att tillfriskna från en depression. Vem tycker att det är skönt att ligga hemma med magsjuka, feber eller brutna ben? Jättemärkligt! Ta hand om dig och hoppas att du mår bättre snart <3
Tack Annie <3