För några år sedan körde jag en klient till sjukhuset, och som några av er kanske vet så sker ibland de bästa samtalen utanför samtalsrummet, som vid det här tillfället, i bilen. Han berättade om sin flickvän som hade problem med alkoholen. Han var arg och irriterad på henne för han visste exakt vad som pågick. Hon hade ångest, som hon dövade med alkohol. Problemet hade pågått så länge att hon nu var beroende. Det gick inte en dag utan att hon drack. Han pratade om henne som svag och feg. Som tog den enkla vägen ut, att döva det som gjorde ont.
Har du ångest, frågade jag.
Nej, svarade han.
Aldrig?
Han var tyst en stund. Nej jag tror inte det, svarar han.
Vad händer när du inte jobbar?
Jag vet inte, jag gör ju saker hela tiden, säger han aningen förvirrad.
Ja, precis. Men om du vid något tillfälle inte skulle få hålla igång så som du gör. Hur mår du då?
Dåligt..
Dåligt? Vad är det du känner?
Han är tyst en stund. Är det ångest, säger han och tittar frågande på mig.
Det vet inte jag, är det det?
Ja, kanske, säger han med en uppgiven suck.
Precis, vi har alla olika sätt att fly från våra tankar. Din flickvän valde alkoholen, du väljer arbete, andra väljer mat eller träning. Det kan vara lika svårt för henne att sluta dricka som för dig att ständigt vara aktiv. Vad tror du om det?
Jag har aldrig tänkt på det på det sättet….
Jag vet inte vad som hände sedan, om hon eller han någonsin kom till ro. Men jag vet att många av mina klienter har just det problemet. De vill inte vara själva med sina tankar. Och det finns tusentals både bra och dåliga sätt att jaga i väg dem på. Vissa vill inte vara ensamma utan har ständigt folk omkring sig, andra jobbar dygnets alla timmar, och en tredje dövar dem genom mat, dryck eller träning. Jag känner många gånger att anledningen till att jag jagar bort mina tankar är för att jag vill ha tystnad, lugn och ro inom mig, om så bara för en stund.
För mig har mindfulness nu blivit ett sätt att stanna upp och titta närmare på mina tankar. Ett sätt att hålla koll på mig själv, att se till att jag inte väljer flyktbeteendet. Gör jag det här för att jag vill, för att det tar mig någonstans eller för att jag inte vågar stå still, brukar jag fråga mig själv. Det är liksom lättare att springa ifrån smärtan, än att stå kvar.