Att lyssna på kroppen istället för hjärnan


Jag har känt mig kymig i någon vecka nu. Men i söndags då kom den. Liksom exploderade inom mig. Förkylningen. Jag är ju inte den personen som är sjuk (läs inte tillåter sig själv att vara sjuk). Nej som det mesta i mitt liv är det som en utmaningen eller ett hinder att ta sig över. Ligga och vänta tills man mår bättre hur gör man det??? Nej, det är bara att köra på. (och nej det är inget sätt jag tycker att andra ska göra eller som jag är stolt över. Men jag har stora svårigheter med att slappna av, även när jag inte mår bra).

På onsdagen (idag) väntade en utbildning som jag bara ville gå, så jag kunde inte ens vara sjuk. Det fanns ingen tid eller plats för det. Jag kommer vara frisk på Onsdag övertalade jag min man. Han vet likaväl som jag att så inte kommer att vara fallet, han vet också att det är hopplöst att ge sig in i diskussionen, att jag i slutändan ändå alltid gör som jag vill. Men han dyker in i debatten ändå.

Du förstår väl att du inte kan åka på en tvådagars yogautbildning, när du är sjuk? För det första ska man inte åka på utbildning när man är sjuk. För det andra ska man inte träna yoga i åtta timmar, två dagar i rad när man är sjuk, du fattar väl det, säger han med en något för hög röst.

Jag förstår, och jag hör vad du säger. Jag vill bara inte lyssna, säger jag som en trotsig tonåring. Jag behöver den här utbildningen, jag vill ha den. Jag behöver meditation, jag behöver lära mig och andas, det här är bra för mig, är det något jag behöver så är det det här. Det handlar inte bara om två dagar, det handlar om hela min framtid. Jag såg att han inte var övertygad. Själv var jag helt förblindad av tanken.

Vi var inte överens när jag på Tisdagen gick till jobbet som vanligt, eller på den fyra timmars långa tågresan mot mitt mål.

Nu sitter jag med solen i ögonen på Kriminalvårdens personalhotell i Norrköping, klockan är sju på morgonen. Lite försent inser jag att jag hade den första lektionen framför mig. Hemma på min soffa i Vänersborg. Det gör lite ont i mig att säga att han hade rätt. Att det inte finns en utbildning i världen som kan lugna ner mig om jag inte lär mig att lyssna på min kropp, istället för min hjärna.

[wp-svg-icons icon=”pushpin” wrap=”i”] Lektion 1: Underkänd

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.