Jag har alltid varit en ordningsam människa, jag vet oftast vart mina tillhörigheter är och har sällan berg av disk eller tvätt. Men med två barn i familjen går det aldrig att hålla den där ordningsnivån man önskar, deras saker sprider sig magiskt över hela huset. Spelar ingen roll om du precis tog bort en leksak, efter några sekunder är den där igen. Oftast klarar jag det, klarar av att jag inte kommer upp till den där nivån och ordning och reda jag vill ha. Men ibland, när jag mår dåligt så förvandlas det till kaos.
Hemma är det förmodligen varken mer rörigt eller mer städat än vanligt, men i mitt huvud förvandlas allt till en trasslig oreda där man inte vet vart man ska börja. Jag ser bara en hög av smuts, ett berg av prylar och ett arbete som aldrig tar slut.
Det är som att jag behöver ha ordning runt mig för att det är så rörigt i mitt huvud, och när jag då faller ner i mina svackor så behöver jag än mer ordning, än mer tystnad. Istället för att tex ta tag i disken så börjar jag städa i en garderob. Det som stör mig mest vid dessa tillfällen är det jag inte ser, oordningen på vinden, leksakerna som ligger utspridda över tomten eller den oanvända ingången som är täckt med skit.
Då, när jag mår som sämst, vill jag skrubba insidan av badrumsskåpet, under vasken, sortera kläderna i färgordning, bara för att försöka få någon form av kontroll i mitt huvud.
Igår när min man kom hem stod disken kvar på bänken, och påsar med prylar stod framme i köket, prylar jag hittat i garderoberna man inte är inne i. Jag städade ställen som inte syns, men som känns, i mig.
Det är först efteråt jag kommer på mig själv. Att när jag har detta beteende så kanske det inte är städa jag behöver. Det kanske faktiskt är att sitta ner…och bara andas….