Jag skulle varit lycklig….
Solen sken från den blåaste himmel, det var semester och jag skulle kunna lagt mig ner och blundat för att lyssna på vågornas brus som med vindens fart rullade mot land. Jag skulle kunna ha njutit av barnen hisnande skrik och glada skratt. Jag skulle kunna ha tänkt att idag, idag är det en bra dag. En sådan där dag som sätter sig i minnet. En sådan som man kommer ihåg för att den var full av lycka, trygghet och kärlek. En bekymmerlös dag som man egentligen skulle ha önskat att den aldrig skulle ha tagit slut.
Jag minns den dagen. Jag minns den väl. Men inte av den anledning som jag borde. Jag minns den för att ångesten stod mig upp i halsen, för att jag inget annat ville än att det skulle ta slut. Jag ville ropa in mina barn till land, stänga in dem i min trygghetszon, och väntat på att stormen inom mig skulle mojna. Men jag sa ingenting. Jag höll ihop och jag led.
Framför mig såg jag hur båda barnen skulle dras med av vågorna och slukas av djupet. Hur jag helt meningslöst skulle leta, skrika och aldrig få se dem igen. Trots att två vuxna höll dem hårt i hand kunde mitt inre inte förlita sig på att de skulle kunna hantera allt som skulle kunna hända.
De ropar på mig och vinkar. Titta mamma, titta! Jag vill inget annat än att blunda. Blunda från verkligheten, blunda från min fantasi som ständigt tar mig över smärtgränsen. Jag ler, fast att jag bara vill gråta.
Jag minns den dagen för det var då jag på riktigt insåg hur ångesten inte bara tog över mina dåliga dagar, utan också mina lyckliga. Jag minns den för att jag för första gången i mitt liv kände att jag var värd att känna den där lyckan som jag kunde spegla i deras ögon. Det var kanske också första gången jag på riktigt förstod hur fel den känslan jag bar på faktiskt var.
För första gången önskade jag få känna spänning istället för skräck. Jag ville kikna av skratt istället för att brista ut i gråt. Jag ville uppleva känslan med dem, vara i den istället för att ständigt få vara den som ser på.