Bakom stängda dörrar
Bakom stängda dörrar har barnet ont i magen varje dag, anstränger sig ständigt för att passa in.
Du tycker att han skriker och slåss, men han försöker bara att rädda sitt skin.
Bakom stängda dörrar anklagar han sig själv, han vill finna lösningen på något sätt.
Men hur mycket han än försöker verkar han inte kunna göra något rätt.
Bakom stängda dörrar har föräldrarna sin kamp, och ALLT går dem emot.
Dörrar som smäller, Söndrigt porslin, bråken har fyllt sin kvot.
Bakom stängda dörrar växer ensamheten, utanförskapet. En bubbla som bara kan spricka.
Men ingen annan än dem innanför dörrarna kan höra klockan ticka.
Bakom stängda dörrar växer liten till stor och fortfarande inga vänner han har.
Men sorgen, föraktet, skammen, sitter för alltid i honom kvar.
Ensamheten bor i hans ådror, utanförskapet lever i hans blod.
Allt skedde framför era ögon, fast att ni inte förstod.
Bakom stängda dörrar finns två vettskrämda föräldrar, på väg att förlora sin son.
Hjälpen finns så nära, men ändå så långt ifrån.
Bakom stängda dörrar finns en familj bortom räddning, vars värld håller på att explodera.
Kanske till någons lättnad, poff, borta, så finns de inte mera.
Ropen på hjälp tystnar, glansiga ögon möter varandra.
Livet när det är som värst, att inte vara som ”alla andra”.