Lika barn leka bäst?
Jag började jobba för den myndighet som jag är idag innan jag påbörjat min utredning för ADHD. Jag var osäker på om jag hade diagnosen, hade kvar min skeva felaktiga bild som jag inte ville kasta bort. Men där och då förändrades allt.
Jag träffade personer som beskrev mitt liv. Mina känslor, mina tankar, som jag alltid varit ensam om att bära. De beskrev liv där lagom inte fanns, där beslut inte var genomtänkta och där man gick vilse inom sig själv. Det var som att mina tankar bodde i någon annans kropp.
Vi fick direkt ett osynligt band emellan oss som jag saknar i kontakten med familj och vänner. Ett band som innebär att den här personen per automatik förstår, den vet, den känner….samma som jag.
Känslan av att vara jagad, vilja fly, ångesten, kreativiteten, fokusen, topparna, dalarna. Personen bredvid mig behöver inte fråga varför, för den vet svaret. Vi märker det direkt, när någon lik en själv kommer nära. Personen behöver inte förklaringar, frågar inte varför eller ifrågasätter… Den bara vet…hur det känns.
En person med ADHD rycker på axlarna. För den vet att jag kan inte förklara hur jag tänkte, varför jag följde en impuls eller vart den kom i från. JAG KAN INTE FÖRKLARA DET! Jag kan inte alltid styra över min mun eller mina ord. Saker flyger ur mig även om jag försöker att hålla dem inne. Mina känslor är som skenande hästar eller som en sovande björn. Jag vet inte. Jag vet aldrig vad jag kommer att svara, hur jag kommer att reagera eller vad min nästa handling är. Jag kan säga att jag ska till höger men springa till vänster. Det finns en bångstyrighet jag inte kan tämja, en vilde jag inte kan bekämpa, och en hunger jag inte kan mätta.
Lika barn kanske inte leker bäst, men jag skulle säga att de förstår varandra mest.