Anledningen till att jag blev utmattad 2 kommentarer
”Det är inte konstigt att du blev utbränd, så som du håller på”, ”Ja, men det här var ju väntat, man kan inte jobba som du gör”, ”Vem är du att prata om livsbalans om du inte kan hålla den själv?”
Suck!
Ja men det är kommentarer jag får höra. Folk som säger till mig att jag jobbar för mycket, vill för mycket, gör för mycket och att det är anledningen till att jag hamnade i min utmattningsdepression. Men det är inte sanningen och därför känner jag att jag måste berätta.
Jag vet att utbrändhet och depressioner sällan orsakas av en anledning men jag vet att min inte bottnar i mitt företag eller i mitt skrivande! Som jag tidigare har berättat är det något som ger mig energi, något jag längtar till och mår bra av att göra.
Jag vill därför berätta för er att orsaken till utmattningssyndrom inte alltid handlar om arbetsbelastning utan att de också, som i mitt fall, kan handla om arbetsmiljö. Jag var själv inte medveten om det för sex månader sedan, men idag har jag lärt mig den läxan.
Vid årskiftet 2016 började jag på en annan arbetsplats. Det var en plats utan ordning och struktur. Det fanns inga regler, inga ramar och inga uttalade arbetsuppgifter. Jag hade svårt att planera och organisera mina dagar, fylla dem med innehåll. Prestationsmänniska som jag är ville jag klara uppgiften, jag ville göra detta till något bra.
Nu i efterhand förstår jag att för en person med ADHD är det min sämsta möjliga miljö, jag kände mig ensam, rotlös, borttappad. Jag försökte hålla kvar i mina gamla uppgifter, där jag visste vad jag skulle göra, där jag kände mig duktig, där jag kände mig hemma. Men det hjälpte inte.
Jag led absolut inte av någon stress eller hög arbetsbelastning, tvärtom var det under min nivå, vilket i sig gjorde mig otroligt stressad.
Utöver denna belastning hamnade jag i konflikt med en arbetskamrat. Arbetsplatsen blev kall. Jag kände mig anklagad och fel. Jag som har lätt för att samarbeta och passa in i alla sammanhang försökte att leta efter fel, på mig. Hur skulle jag kunna göra det här bra?
Mitt driv och kreativitet kom inte till användning. Min arbetskamrat släckte ner det, ville inte se. Jag kände mig som en belastning. Kände att jag blev hindrad från att utföra ett bra jobb. Vilket ledde till att jag gick sönder.
Jag fick ingen uppskattning eller klapp på axeln. Inga hejjarop eller leenden. För en prestationsprinsessa som mig är det det jag lever för. Det som ger mig energi.
Jag kände mig bromsad, överkörd, bortkörd.
Jag är inte van att hamna i konflikter, vilket tog mig ganska hårt. Jag är inte en person som vill lägga skuld på någon annan så jag lade den på mig själv. Jag tänkte att problemet låg hos mig. Att jag var känslig, överaktiv, överdriven.
Jag försökte vara lyhörd. Gå in i en roll som inte passade mig. Ta på mig för trånga skor. Men inte ens då var jag tillräcklig.
Jag kände mig för stor, för mycket, som jag höll på att spricka. Och allt det där fina med mig, det positiva och det jag älskar med min ADHD kändes för första gången i mitt liv som en belastning, jag dög inte längre till att vara jag.
Jag tog med mig konflikten hem, låg på nätterna och grubblade på hur jag skulle lösa problemet. Vad som var min del i det hela. Jag fick en stor klump i min mage, som växte och blev större dag för dag.
Jag var för snabb, pratade för mycket, för fort, hade för mycket idéer, för stora planer, ville åt ett annat håll…passade inte in.
Jag kan inte stänga in min energi, det visste jag redan innan, men än mer vet jag det nu, ändå gjorde jag det i ett försök att tillfredsställa någon annan. Jag har hamnat i depressioner tidigare i livet och kanske har det varit just av den anledningen.
Anledningen till att jag har kunnat gå tillbaka till jobbet så snabbt tror jag själv handlar om att min krasch inte berodde på arbetsbelastning, utan arbetsmiljö. Att jag sade i från och att min chef plockade bort mig därifrån snabbt.
Så tvärtemot vad många tror handlar inte alltid om att göra för mycket, utan ibland också om att vara för mycket. Att inte passa in, att bli utsatt eller att tappa bort sig själv. Jag vet inte fortsättningen på den här historien. Men jag har lärt mig en läxa och det är att fortsätta vara mig själv, att följa min styrka, min kraft oavsett vad omgivningen tycker.
Så ja, jag jobbar kanske både för mycket och för hårt, jag är medveten om det men känner att jag har den kontrollen. Det är sällan det som är mitt problem. Mitt problem är när jag blir vilsen och rotlös, när någon försöker krypa under min tunna hud och göra mig illa. Då behöver jag någon som är starkare än jag själv, som sätter stopp och talar om för mig att jag inte är värd den behandlingen, att jag är bra som jag är.
För när någon trampar på mig förvandlas den stora starka Jessica till den där lilla flickan. Hon som inte vågade möta folks ögon, som inte pratade när hon blev tilltalad, hon som växte upp med ett stort svart hål i sin mage. Ett hål som hon under hela sitt liv försökt att fylla med annat än mörker.
Den där flickan lever kvar där inne och kommer fram när jag som minst behöver henne.
När någon hindrar mig från mitt arbete, från att fylla upp det där hålet, ja då kommer allt upp till ytan igen. Mörkret tar över och jag börjar tvivla på mig själv. Läxan jag tar med mig är att aldrig mer låtas trampa på. Och kan jag inte stå upp för mig själv är det inte fel att låta någon annan göra det. Jag får ständigt påminna mig om att det inte är en svaghet, utan tvärtom en styrka, att veta sina gränser och be om hjälp.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar