Månadsarkiv: september 2016


Work, work, work

1. Vad ville du bli när du var liten?

Veterinär & författare var mina drömyrken. Kan fortfarande tänka mig dem båda 🙂

2. Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?

Minns faktiskt inte. Hade nog inte så höga förväntningar på mig själv men hade fortfarande veterinär och författardrömmar kvar.

3. Vilka var dina bästa / sämsta ämnen i skolan?

Mitt bästa var svenska och engelska. Resten kan man räkna till de sämsta. När jag gick gymnastiet var djursjukvård också en favorit ❤️

4. Vad gjorde du efter gymnasiet?

I några månader jobbade jag som personlig assistent. Vantrivdes något fruktansvärt, kan fortfarande få ont i magen av att bara tänka tanken. Kände mig totalt obekväm. Sen jobbade jag i en djurbutik, där stannade jag i flera år.

5. Vilket var ditt allra första jobb?

Mitt första riktiga jobb skulle jag säga var i djurbutiken. Men hade väl gjort lite små saker och sommarjobb innan det.

6. Vad har du haft mer för yrken?

butikschef, behandlingsassistent, behandlingssekreterare, projektsamordnare, programledare och frivårdsinspektör.

7. Vad går ditt nuvarande jobb ut på?

Att förhindra dömda från att återfalla i brott (kort beskrivet)

8. Vilka är dina starka / svaga sidor på ditt jobb?

Mina starka sidor är att jag är snabb, empatisk och en god lyssnare. Mina dåliga sidor är inte lika många ? men är väl att jag inte direkt har någon uthållighet.

9. Nämn något som du är extra stolt över att ha gjort i ditt jobb?

Jag är stolt efter varje möte med en utsatt person. Finns ingen finare gåva än att vinna ett förtroende och få hjälpa en medmänniska  ❤️

10. Vad skulle du vilja jobba med om du inte hade det yrke du har i dagsläget?

Vet inte, en blandning mellan att möta människor och skriva. Skulle inte vilja vara utan något av det. Psykolog & författare kanske ?

11. Vad tror du skulle vara det sämsta jobbet för dig?

Taxichafför, jag skulle vara ett nervvrak!

12. Vad gör du om fem år?

Är förhoppningsvis kvar inom kriminalvården. Ska jobba inom polisen också innan jag går i pension. Men än är det ett tag kvar ☺️


Psykisk ohälsa på arbetsplatsen

Psykisk ohälsa på arbetsplatsen, intervjuad av bossbloggen

Härom veckan blev jag intervjuad av bossbloggen gällande psykisk ohälsa på arbetsplatsen. Jag har turen att ha mestadels goda erfarenheter av att vara öppen och ärligt om psykisk hälsa på arbetsplatsen. Att vara ärligt ser jag som viktigt både för egen del, att jag ska kunna vara mig själv, men tänker också att de gynnar andra. Både på så sätt att de kan känna mindre skam och tabu, att de också kan dela med sig och vara öppna och ärliga, men också för att det sprider kunskap.

Jag ser inga problem i att folk frågar mig hur det kan kännas och hur livet fungerar med ångest och ADHD. Ser hellre att folk pratar med mig, än att gå och fundera bakom min rygg.

Jag hoppas i framtiden att psykisk ohälsa ska vara lika vanligt och enkelt att prata om som en förkylning. Tänk vilket stöd och hjälp vi skulle kunna vara för varandra, för vi är trots allt otroligt många som blir drabbade.

Det kan ju vara så att jag har världen bästa arbetsplats. Men jag tror också att det blir en slags dominoeffekt. Om en öppnar sig, gör den personen det enklare för nästa.

Inlägget läser du här.


Vad är galet inom svensk psykiatri? 4 kommentarer

Söndrig på insidan

Söndrig på insidan

Jag ser en söndrig kille framför mig. En man med en vuxen kropp, men en insida som ett litet barn. Jag vet att han inte är Guds bästa barn. Han han har gjort många fel enligt boken. Han har brutit lagar, han har skrämt och skadat människor. Men mest sårad är ändå han själv.

När jag tittar in i hans ögon ser jag hur han kämpar för livet. Hur han långsamt drunknar, inifrån.

Han har fått hjälp, vid flera tillfällen. Men inte tagit emot den. De som har sträckt ut sin hand har han bitit i fingret.

Ändå fortsätter han sin klagosång.

Han dövar sig med droger, berusar sig med sprit. Allt för att döda det som gör ont, men samtidigt för att försöka hålla sig levande.

Han följer mig på avstånd. Vågar inte komma riktigt nära. Men ändå inte ta sig för långt ifrån.

Ett sätt att hantera livet

Ett sätt att hantera livet

En dag ringer han mig och ber om hjälp. Jag hör hur hans röst skakar. ”Jag mår så dåligt. Jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till”. Där och då är han öppen och hjälpsökande och jag vill bara fånga in stunden. Stänga in den. Spara den för alltid.

Han får hjälp att ta sig till sjukhuset och jag ringer till psykiatrin som han har bett mig om. För att säga att han är på väg, för att be om att han får hjälp, att han skall få stanna.

Kalla mig dum men jag blev förvånad, chockad över orden jag fick höra i andra änden av telefonen. ”Nej, men vi har bara åtta vårdplatser. Vi kan inte ta emot honom om det inte är förberett. Om det inte finns en plan.”

”Eh, va???” ”Men han mår ju dåligt NU, hur ska jag kunna förbereda det? Vad gör ni med alla som akut behöver hjälp??”

”Vi kan ingenting göra. De får gå hem”.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta men det lutade mer åt det senare.

Vi är flera som jobbar för att stötta och motivera människor för att förändra sina liv och när de väl bestämmer sig för att göra det, ja då stänger vi dörren och säger att hjälpen inte finns??!!

Jag skäms!!!

Jag skäms över att vi inte gör mer! Jag skäms över att vi lever i ett välfärdsland men inte kan hjälpa dem som är mest utsatta!

”Han får komma tillbaka när ni har en plan”

Ha, jobbar man med socialt arbete vet man att motivationen, hjälpsökandet och måendet förändras från stund till stund. Den kan vara lika stark ena dagen som den kan vara totalt försvunnen nästa. Ska man agera ska man därför göra det snabbt.

Vad är galet inom svensk psykiatri?

Vad är galet inom svensk psykiatri?

Klockan slår 16. Jag kopplar ur min telefon och går hem med vetskapen om att du saknar ett. Att platsen du är på väg till kommer att be dig vända och gå. Men vart? Vart ska du ta vägen?

Jag skäms över att gå hem när mitt jobb inte är i närheten av klart. Jag skäms över att makten inte ligger i mina händer, och jag skäms över att jag kan vända ryggen till och låtsas som ingenting.

Jag vet att det är en tuff bransch, att det saknas både personal och pengar, men dessa förklaringar känns inte tillräckliga när man ser till personer som mår dåligt!

På andra avdelningar ligger det folk i korridoren, personalen gnäller om att det är fullt, men låter likväl folk komma in. När det gäller brutna ben, inflammationer eller olyckor säger man oftast inte till folk att gå hem oavsett hur mycket de har att göra.

Jag vet att dessa personer har sumpat många av sina chanser, att ni tappar både förtroende och hopp. Men jag vet också att de är precis lika mycket värda som alla andra och att de förtjänar en chans till, och en till, och en till….

Jag ska titta honom i ögonen nästa vecka och säga att jag gjort allt jag kan. Jag ska stötta honom, motivera honom…men när det kommer till kritan….ändå inte göra någonting. Jag ställer mig frågan vad det är som är galet inom svensk psykiatri? Varför kan vi idag, 2016, med alla vår kunskap inte göra bättre?

Jag vet att det inte är jag som dränker honom, men jag vet också att det inte är jag som drar honom upp….och för det jag skäms.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Min erfarenhet av Bellman hörselskydd 2 kommentarer

Detta inlägg är ett samarbete mellan Nestor förlag, hörselfokus & Bellman & symfon.

Min erfarenhet av Bellman hörselskyddSom jag berättat tidigare kan ljud göra mig jätte trött. Jag hade spanat in hörselskydden från Bellman och funderade på om de kunde hjälpa mig. Jag har försökt med öronproppar, men jag rent utav avskyr att ha något i mina öron. Det störde mig nästan mer än själva ljudet. I alla fall om jag behövde ha i dem länge.

Jag blev också orolig och rädd att jag skulle missa någonting (pga av att öronproppar utesluter alla ljud) vilken kunde göra mig än mer stressad och då förlorar ju hela grejen sin verkan.

Helt ärligt så trodde jag faktiskt inte att dessa hörselskydd skulle hjälpa mig så mycket som de gör. Numera har jag alltid med mig dem i väskan, även om det är sällan jag använder dem, så räddar de verkligen upp situationen när de används.

Jag har inte dagliga problem med ljud, utan det är mer när jag är i sammanhang med massa intryck och svammel. Så som förra helgen då jag var i Stockholm över dagen. I normala fall brukar jag komma hem gråtande, stressad och söndertrasad. Men inte denna gången.

Bellman ERJag använde hörselskydden i tåget vilket gjorde det till en vilsam miljö, men även på Centralstationen och runt om i stan när jag gick mina ärenden. Det kändes som att intrycken minskade till hälften utan att jag för den sakens skull missade något. I stället för att vara trött och uppstressad av tågresan kom jag hem lugn och utvilad. Vilken skillnad!

Jag har även prövat dem på sonens taido träningar. De håller till i en stor ekande lokal, full med både föräldrar och barn och även om jag drar mig undan och sätter mig i ett hörn är jag helt slut av bara ljudnivån efteråt. Detta var första gången jag använde dem och jag satt och pratade med min dotter undanskymt i en soffa. Jag tog ur hörselskydden då och då för jag tänkte att ”jag hör ju allt i alla fall, hjälper verkligen dessa” men när jag tog ur dem hörde jag genast skillnaden och stoppade in dem igen. Ljudvolymen sänktes markant och jag lovar att jag hädanefter inte kommer att medverka på en enda träning utan dessa!

Hörselskydd vid stress, utmattning, ADHDFörra veckan var jag på personaldag med jobbet, vi var över hundra frivårdsinspektörer samlade i ett rum. Så länge jag skall vara tyst och bara lyssna fungerar hörselskydden utmärkt. Men när man skulle vara social, mingla runt och prata så märkte jag att jag inte kunde använda dem. När jag pratade hörde jag min egen röst väldigt högt i mitt huvud, vilket gjorde att jag sänkte rösten och tydligen pratade väldigt tyst istället. Folk hörde nästan inte vad jag sa vilket inte är helt tillfredställande.  Jag tyckte att det var svårt att anpassa min röstvolym utan att känna att jag skrek så jag valde att ta ut dem vid dessa tillfällen. Men det var också enda nackdelen jag upptäckt hittills.

Det går att ta ut dämpning för att sätta i headset, eller byta ut till en högre/mindre dämpning beroende på tillfälle

Det går att ta ut dämpning för att sätta i headset, eller byta ut till en högre/mindre dämpning beroende på tillfälle

Jag som trodde att jag skulle ogilla att ha något i örat stör mig inte nämnvärt och det fyller verkligen sin funktion. Jag skulle verkligen rekommenderar dessa hörselskydd för någon som likt mig behöver minska sina intryck i vissa sammanhang, enda nackdelen är verkligen att det kan vara svårt att själv föra samtal (tycker jag).

Betyg: fyra av fem tummar

[wp-svg-icons icon=”thumbs-up” wrap=”i”][wp-svg-icons icon=”thumbs-up” wrap=”i”][wp-svg-icons icon=”thumbs-up” wrap=”i”][wp-svg-icons icon=”thumbs-up” wrap=”i”][wp-svg-icons icon=”thumpbs-up-2″ wrap=”i”]

Detta är del 4 av 4 i artikelserien ljudöverkänslighet. I del 1 berättade jag om min egen upplevelse och i del 2 gav jag information om ljudöverkänsliget, och i del 3 visade jag hur utprovningen av hörselskydd gick till.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar 


Plötsligt händer det 1 kommentar

Känns som om jag inte bloggat på evigheter fast att jag i princip delar med mig av ett inlägg varje dag. Men det var ett tag sedan jag var riktigt personlig och berättade  hur jag mår och sanningen är (trumvirvlar) att jag mår mycket bättre.

Ja nu vågar man så klart inte ta ut något i förskott, för man vet att det likväl kan vända i morgon. Men jag känner att jag börjar hitta tillbaka till mig själv igen, och det mitt folk, ja det är en magisk känsla.

Förra Söndagen spenderade jag i Stockholm. Det blev en dagstripp, tur och retur på en dag. (Jag var inbjuden till lunch och livepodd med Christian Dahlström och Per Höglund. Lyssna på avsnittet i podden Sinnesjukt här)I vanliga fall brukar jag må jätte dåligt efter en sådan resa så när måndagen kom förväntade jag mig inget annat än trötthet och tårar. Men när jag vaknade den morgonen kände jag  att tyngden i min kropp på något magiskt vis hade lyfts i från mig.

Jag passade på att njuta av den dagen, men sen uppstod samma känsla dagen efter, och även dagen efter det…ja i exakt en hel vecka nu.

Det är nästan så att man inte tror att det i sant, man liksom blundar och känner efter. Letar inuti sig själv. Känns som dolda kameran, att någon ska hoppa fram och berätta att man blivit lurad och sedan lägga några extra kilon över mina axlar. I vilket fall har det inte inträffat….än.

Jag försöker som besatt att leta efter anledningen till att jag blev bättre, för att liksom kunna göra det mer, försäkra mig om att jag inte kommer att sjunka igen, men jag hittar inte anledningen någonstans.

Jag har gått ner i arbetstid. Är sjukskriven på 25%. En arbetskamrat hjälpte mig att få tillgång till en psykolog, som har lovat att ta emot mig året ut. Jag dricker guldmjölk, gröna smoothies, ligger på spikmatta och har smått börjar yoga igen. Jag har tvingat mig ut på promenader, börjat lyssna på musik istället för fakta poddar. Börjat sjunga högt när ingen hör, och vilat mig varje kväll.

Jag är tacksam för livet, för min familj och för min kropp som äntligen börjat läka. Just nu kämpar jag med att hålla emot, att inte komma in i samma gamla vanor, att inte lägga på mig själv för mycket.

Det låter så lätt, men är så svårt, och jag försöker påminna mig om att det är en utmaning jag kommer behöva slåss mot hela hösten. Den kampen ser jag dock fram emot [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]


Gästbloggaren: En vanlig dag 2 kommentarer

Gästbloggaren

Annica fick sin ADHD diagnos när hon var 30 år men har sedan barnsben tampats med ångest, depressioner och en känsla av att inte vara som alla andra. Idag beskriver hon sig som en levnadsglad kämpe trots allt hon varit med om. Hon bloggar till vardags på guld med ADHD och har idag valt att dela med sig av en vanlig dag här på nestor förlag.


 

Annica Utbult

För mig börjar en helt vanlig dag med att väckarklockan ringer klockan 07:02. Att ställa en analog klocka på ringning ett exakt klockslag har visat sig vara helt omöjligt, i alla fall för mig. Kanske har andra inte alls detta problem. Att väckarklockan inte ringer 07:00 stör mig, varje dag. När jag vaknar känner jag mig fortfarande trött och jag måste få sova en stund till, i alla fall 30 minuter till. Så jag snoozar och förlitar mig på mobiltelefonen som har ett alarm på 07:30.

Det slutar med att jag vaknar klockan 08:20. Jag har försovit mig och måste skynda mig till jobbet. Den planerade promenaden på 2 km kan jag glömma, jag får ta bilen. Idag igen. Jag skyndar att ta på mig kläder, ber min partner göra frukost som jag kan ta med mig. Två smörgåsar med smör och ost lagda i en plastpåse så att jag kan äta frukosten på jobbet.

Ute i bilen ser jag att kläderna jag fått på mig säkerligen användes för 2-3 dagar sedan, det är en fläck på ena byxbenet och tröjan är egentligen för varm för det här vädret. Jag hinner inte gå in och byta så det får helt enkelt duga.

Att parkera är inte direkt min starka sida när det gäller bilkörning. Just att köra bil är jag ganska bra på, men att parkera bilen är jag ganska dålig på. Det blir ofta snett och utanför rutan. Vid jobbet är parkeringsplatserna inte utmärkta och jag stämmer mig på första lediga plats, stänger av bilen, går ut och låser. När jag går mot entrén ser jag att jag står helt snett, hade jag gjort om min parkering hade säkerligen utrymmet av en halv bil blivit ledig bredvid.

Framme vid entrén trycker jag in fel portkod. Jag har arbetat på samma ställe i 2,5 år, portkoden har alltid varit samma, ändå trycker jag fel. Jag suckar åt mig själv och börjar om. Dörren surrar till, låset går upp och jag går in. Upp för trappan gjord i marmor och fram till kontorsdörren, den är låst. Jag rotar i min väska, nyckeln ligger inte där. Skit också. Jobbnyckeln är i jackan, som jag inte tog på mig idag för jag tog en för varm tröja. Som tur är har vi en ringklocka på jobbet. Efter att ha tryckt på ringklockan flera gånger och väntat i ca 2 minuter kommer en kollega och öppnad för mig.

Jag rusar in till min plats och sätter mig, drar fram min frukost ur väskan, lägger väskan på golvet, tittar snabbt upp mot mina kollegor ”Ursäkta att jag är sen”, stirrar sedan på mina datorskärmar. Jobbdatorn är alltid på, jag glömmer stänga av den. Det kan ta flera veckor innan den blir omstartad.

Samtidigt som jag trycker i mig mina två smörgåsar kollar jag jobbmailen och Skype. Där finns meddelanden främst från kollegor men även från ett par leverantörer. Med smuliga fingrar knappar jag snabbt in ett svar till var och en. Min frukost är avklarad, likaså alla meddelanden jag behövde svara på. Efter det stirrar jag på skärmen en stund, ”Vad gjorde jag igår?”. Jag har ingen aning om vad det är jag skall jobba med nu.

Vi klockar all tid på jobbet, vilket är bra. Där kan jag gå in och kolla vilket projekt jag arbetade med dagen innan. Det ringer en liten klocka och jag hoppar snabbt in i det projekt som jag inte avslutade dagen innan. Det är en trixig men till synes enkel sak som skall fixas i vår e-butik.

Det kommer in en säljare i rummet som skall prata med en av mina kollegor. De diskuterar priser på en produkt, det är oklart vilka priser som gäller då det kommit olika bud från ledningen som sätter priserna. Hela samtalet distraherar mig från den uppgift jag arbetar med så jag tar på mig mina gröna hörlurar som är nästan helt ljudisolerade och kör igång en spellista i Spotify. För att komma in i arbetsuppgiften igen behöver jag kolla igenom det som jag precis gjort. För en stund förstår jag inte vad det är jag tittar på men sedan går det upp ett ljus för mig och jag jobbar vidare.

Efter ca 10 minuter påkallar en av kollegorna min uppmärksamhet. Hörlurarna åker av och jag tittar förvirrat på henne. Hon säger något men jag förstår inte riktigt orden, hjärnan är fortfarande i arbetsuppgiften jag håller på med. Jag skakar snabbt på huvudet och blundar, som om jag försöker skaka ut det som finns inuti. ”Ursäkta, kan du upprepa? Vad sa du?”. Hon ber mig ändra två priser i e-butiken samt ta bort en av kampanjerna som vi har på startsidan, den är inte aktuell längre och vi vill sälja så lite som möjligt av den produkten. Under tiden hon pratar nickar jag, som om jag håller

med. När hon tystnat bekräftar jag att jag hört henne och meddelar att jag skall fixa det på en gång.

När de snabba ändringarna är klara blir jag förvirrad, ”Vad höll jag på med?”. För att påminna mig själv kollar jag igenom alla de program jag har öppna på datorn, det tar en stund innan jag kommer ihåg. Hörlurarna åker på igen och jag fortsätter på uppgiften, jag tror att jag strax är klar.

När det gått ytterligare 20 minuter har jag fastnat i en del av uppgiften. Det är en liten skitgrej som blir fel hur jag än gör. Jag har provat flera olika lösningar men alla ger fel resultat. En kollega knackar mig på axeln, hon har stått bredvid mig en stund men jag har varken sett eller hört henne. Jag tar av mig hörlurarna men släpper inte skärmen med blicken. Med irriterad röst frågar jag henne vad det är. Hon ber om ursäkt, frågar om hon stör. Min blick är fortfarande fäst på skärmen, jag har flera flikar öppna i webbläsaren och söker febrilt efter ett svar på mitt problem. Samtidigt som jag läser en forumtråd frågar jag igen vad hon vill, denna gången lite trevligare. Hon ställer lite frågor, om vad vet jag inte. Hon sätter sig på en stol bredvid mig och håller fram ett papper som jag kastar en snabb blick på. Hon ställer fler frågor. Mina svar är automatiska och korta, ibland bara ett ”mmm” eller ”precis”. Det är först när hon frågar mig vad jag menar som jag faktiskt hör vad hon säger. Jag möter hennes blick, tittar ner på hennes papper, tittar på henne igen, skakar snabbt på huvudet och blundar. ”Ursäkta, vad sa du? Kan du börja om?”.

Samtalet blir långt och utdraget, hon behövde mer hjälp än vad mina automatiska svar kunde ge henne. För att inte störa våra andra kollegor går vi iväg till konferensrummet. Vi behöver diskutera funktioner i e-butiken, fatta beslut om hur vi vill att saker skall fungera. Med mina olika färgpennor gör jag anteckningar i ett block. För vem som helst är det nog bara färgglad rappakalja, för mig är det djupgående information om ett kommande projekt.

Det korta samtalet som blev till ett möte tog lång tid, ca 2 timmar. Nu är det dags för lunch. Jag har med mig mat som jag äter i ensamhet vid min dator samtidigt som jag tittar på en TV-serie på Netflix. För att riktigt kunna koppla av under den hela timme jag har lunch vill jag inte vara social med kollegor, min hjärna behöver vila och det gör den bäst genom att inte prata med folk och att slippa lyssna på andra. I lunchrummet pågår flera diskussioner samtidigt och jag kan inte stänga av att höra allt på en gång. Det blir rörigt i huvudet och det gör mig trött, därför är jag osocial på lunchen.

Efter lunchen måste jag igen försöka uppdatera mig på vad det är jag håller på med. För en sekund tänker jag att jag kan kolla på den klockade tiden, där har jag skrivit in vad det är för uppgift jag arbetar med. Idag har jag glömt att klocka min tid och programmet visar att jag inte arbetat med något idag. Skit också.

Ungefär på det här sättet fortsätter min arbetsdag fram tills att det är dags att gå hem för dagen. Jag kör hem, parkerar snett, går in i min lägenhet och sätter mig i soffan. Min partner frågar mig hur dagen varit och jag muttrar något tillbaka. Han frågar mig vad jag vill ha till middag men jag viftar bara bort honom, jag orkar inte prata eller lyssna på någon just nu. Jag startar en film som jag sett miljoner gånger förut och startar min laptop. Jag kollar Facebook, Instagram, Pinterest och spelar FarmVille2. Huvudet känns tungt, jag är trött. Egentligen vill jag bara gå och lägga mig men klockan är bara 18:40, lägger jag mig nu kommer jag vakna i ottan.

Vid 23-tiden stänger jag av datorn, klär av mig och lägger mig i sängen. Hela kroppen är trött men nu har hjärnan piggnat till. Jag ligger stilla i sängen, blundar, slappnar av, försöker somna. Det går inte. När det gått en stund tittar jag på klockan på mobilen, det är 2 timmar sedan jag gick och la mig. Jag kollar Facebook, Instagram och Pinterest. Jag får en idé om ett armband jag vill göra så jag börjar söka efter material. Jag har en väldigt specifik tanke på pärlor jag vill använda men jag kan inte hitta pärlor av den typen någonstans. Jag hittar pärlor som är nästan rätt, men jag vill inte kompromissa så jag fortsätter leta. Mitt sökande leder mig vidare till helt andra saker och plötsligt har det gått 3 timmar och jag försöker lista ut vilka dubbdäck jag skall köpa till min bil. Jag behöver inte ens köpa nya dubbdäck.

Vid det laget är hjärnan precis lika trött som kroppen. Jag lägger ifrån mig telefonen och jag kraschlandar, jag somnar och sover som en sten fram tills nästa morgon när klockan ringer 07:02. Som vanligt blir jag irriterad på att den inte ringer 07:00, som vanligt snoozar jag och som vanligt sover jag för länge, parkerar snett och kommer för sent till jobbet.

När jag var 30 år fick jag min ADHD diagnos, det förklarade väldigt mycket för mig.

Gästbloggaren publiceras varje Söndag, vill du bli nästa veckas gästbloggare? Kontakta mig på jessica@nestorforlag.se

Kunskap måste inte kosta 2 kommentarer

Det behövs mer kunskap, överallt! För att hjälpa och kunna förstå behöver vi alla veta mer, kunna mer! Socialtjänst, försäkringskassa, arbetsförmedlingar, skolar och kriminalvård….ja alla som jobbar med människor egentligen.

Dessa arbetsplatser borde ha regelbunden kompetensutveckling vad gäller psykisk hälsa. Men på de flesta arbetsplatser saknas både tid och pengar, vilket gör att det ofta rinner ut i sanden och kompetens saknas. Att den helt enkelt inte är lika hög som den borde vara inom dessa områden.

Ofta är det en utbildning eller en föreläsning arbetsgivaren köper in för att ge sina medarbetare, men jag tror att det finns fler, och till och med bättre sätt som är mindre kostsamma för arbetsgivaren och som gör att kompetensen ökar och hålls levande. Även om jag älskar både föreläsningar och kurser så anser jag att kunskap måste upprätthållas och då räcker inte en föreläsning om året på långa vägar.

Det finns tusentals bra och informativa böcker inom området. Varför inte låta anställda läsa på arbetstid? Starta en bokcirkel på arbetsplatsen där de anställda träffas en timme i veckan/månaden och diskuterar boken och hur de skulle kunna använda de kunskaperna i er verksamhet.

Kanske ska de inte läsa samma böcker utan helt olika för att få så mycket kunskapspridning som möjligt så att varje person presenterar sin bok och kunskapen den tagit med sig och hur det kan omsättas i praktiken?

Det tror jag skulle kunna vara jättegivande!

Förutom böcker finns det poddradio som berör flertalet ämnen. Sinnessjukt eller hjärnpodden är ju två lite mer fakta och kunskapsgivande poddar som jag som arbetsgivare åtminstone skulle uppskattat om mina arbetstagare lyssnade på.

Eller kanske finns det någon i personalgruppen som besitter massa kunskaper?Låt personen komma fram, dela med sig och delge er andra.

Kanske kan man inför kunskapsträffar där man som grupp träffas och tipsar varandra om tidningsartiklar, radioklipp, tv-serier eller böcker. Eller köp ett abonnemang på bra tidningar eller i databaser så personalen kan finna artiklar.

Nej, kunskap behöver in kosta, i alla fall inte mer än din tid. Så för in kunskapsutbyte på schemat, nu!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Tävling -vinn ”När mörkret viker undan för livet” 4 kommentarer

När mörkret viker undan för livetNär jag var på Joannas releaseparty köpte jag med mig två extra böcker för att tävla ut, för den här boken, ja den är värd att spridas. Så för att vinna Joanna Björkqvists bok ”När mörkret viker undan för livet” vill jag att du svarar på en av följande frågor.

  1. Hur kan vi förebygga suicid?
  2. Varför är ämnet (suicid) viktigt?
  3. Varför vill du läsa boken?

Svaret lämnat du antingen via mail (jessica@nestorforlag.se), i kommentarsfältet eller på Facebooksidan. Tävlingen pågår fom: 22/9-30/9. Jag kommer att välja två vinnare och meddela vinsten via mail, men också publicera den här på min hemsida. Vinsten har ett värde på 159 kr, och mer info om boken hittar du här.

Jag blir självklart jätte glad om du gillar inlägget eller delar det vidare [wp-svg-icons icon=”thumbs-up” wrap=”i”]

Lycka till!!

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Springa genom livet 4 kommentarer

Du har energi för ett helt fotbollslag, sa en vän till mig för över 15 år sedan. Just då tog jag nog aldrig in det, tänkte inte riktigt på vad det var han egentligen menade. Men idag kommer de där orden till mig titt som tätt.

När jag tycker att andra är långsamma, odisciplinerade eller omotiverade får jag påminna mig själv om det där, att andra inte besitter samma kraft. Att de också får saker gjorda, men kanske inte i samma fart som mig.

Jag blir ofta frustrerad, irriterad på att andra måste tänka så mycket, planera, att de är rädda och försiktiga och att de inte bara som mig gör (utan varken mening eller tanke bakom).

Alltså, jag fattar inte, beklagade jag mig till min man en dag. Hur orkar ni, hur kan ni, det händer ju bara ingenting, ni liksom bara pratar. Jag hinner ju ge upp innan vanliga människor skrider till handling.

Det dränerar mig, suger ur min energi. Jag känner mig som en urvriden disktrasa i någonannans händer.

Grejen är att de också kommer fram förklarar min man, när du dalar för att du kört för fort, när du förlorat din energi, så ligger de steget bakom. Och medans du ligger där i tårar för trött för att du fått springa hela vägen själv, ja då kör de andra förbi så när du kommer ur din dvala är ni ändå precis på samma ställe.

Jag vet att det han säger är sant, men jag önskar att det inte vore så. Vad är det för superkraft om den inte håller hela vägen ut, om den inte ger mig mer styrka än bara för en stund?

Jag försöker hela tiden hålla andras tempo, kämpar för att inte springa dem förbi. Men tillslut rusar det i hela kroppen och jag kan inte längre hålla det inne. Jag springer och springer, utan att stanna, utan at se mig omkring.

När jag kommer förbi mållinjen är luften slut. Jag faller omkull, kippar efter andan och tar mig inte upp. Jag ser de andra passera mig förbi. Jag blundar, letar djupt där inne efter kraften, men finner den ingenstans.

Någon vänlig själ drar mig upp, håller mig i hand. Vi går sida vid sida för ett tag, tills det börjar rusa i kroppen, och jag springer igen.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Lästips

img_5171

Vill tipsa om nr 37 av tidningen ALLAS (finns att köpa nu), där jag medverkar i en intervju där jag berättar om min ångest. Det är ett reportage om Joanna Björkqvist bok ”när mörkret viker undan för livet” där både jag och Sandra Hansen medverkar så väl i intervju som i boken.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar