Månadsarkiv: september 2016


Utprovning av hörselskydd

Detta inlägg är ett samarbete mellan Nestor förlag, hörselfokus & Bellman & symfon.

Utprovning hörselskyddJa då var det ju dags att berätta för er hur utprovningen av dessa hörselskydd går till! Viktigt att veta innan du bokar din tid är att du inte behöver ha någon egen kunskap eller veta precis vad du vill ha. Ni går tillsammans igen din problematik och audionomen vet vilka produkter som skulle passa dig.

IMG_4525Det börjar med att hon kikar i dina öron, så tänk på att de ska vara rena (om du tex har problem med vaxproppar eller liknande). Hon behöver innan utprovningen se till att din trumhinna är frisk.
IMG_4528 2Sedan sprutar hon in en form av lera som ska gjuta av din hörselgång.

Gjorde inte det minsta ont, utan bara en kall känsla i örat.
IMG_4532 IMG_4533Sen fick den sitta och stelna ett tag och för stunden hörde jag ganska dåligt.
IMG_4540 IMG_4541Så här såg de ut när de kom ut. Det är mina örongångar det!
IMG_4500Och efter någon vecka får du hem dessa i din brevlåda, formgjutna precis efter ditt eget öra. Svårare än så var det inte, och hela grejen gick jätte fort.
IMG_4502Man kunde beställa ett headset till hörselskydden. Då tog man bara ur dämpningen och satte i headsetet och vips hade man ett headset som inte ramlade ur ditt öra. Beställde givetvis ett par utan att ens tveka!

Sen gjorde hon givetvis ett kik i örat efteråt, så att inga rester skulle finnas kvar och vålla mig bekymmer!

Detta är del 3 av 4 i artikelserien ljudöverkänslighet. I del 1 berättade jag om min egen upplevelse och i del 2 gav jag information om ljudöverkänsliget, och i del 4 ska jag dela med mig av min egna upplevelse av skydden.

Gästbloggaren -våldtäkt, sänkt självkänsla & depression 3 kommentarer

Gästbloggaren

Annica är 25 år gammal, gift med Micke, och har tre barn i åldrarna 3 år, 2 år och en på 6 månader. Hon beskriver att hennes liv på ytan verkar idylliskt och underbart. Hon har ju man och barn, vad mer kan man förvänta sig av livet? Men hon menar att det är mycket som döljer sig under ytan och att det till en stor del är hennes tankar som förstör hennes vardag. Hon har valt att dela med sig av sin historia. Mer om Annica finner du på hennes blogg.


Annica Magnusson

Våldtäkt, sänkt självkänsla & depression

När jag var 13 år blev jag våldtagen av min dåvarande pojkvän. När jag sedan vågade berätta det för min vän i min klass, så trodde inte hon på mig – för han hade ju redan sagt henne ”sanningen”. Inte nog med att jag hade blivit våldtagen, nu blev jag inte heller trodd. Jag började mer och mer dra mig in i mig själv. Läste mer och mer böcker för att komma undan verkligheten. Började få ett stört beteende till mat. Hoppade mer än gärna över flera måltider. När jag var 16 år och gick sista året i grundskolan (obligatoriskt tionde år i grundskolan på grund av att jag gick i en specialskola för döva och hörselskadade) var det en lärare som såg hur jag ofta skippade maten. Han kom tillslut med ett ”hot” om att jag skulle börja äta maten igen, eller så skulle han behöva sitta vid vårt bord och se till att jag åt. Och det tog skruv, i alla fall då. Jag åt lunchen. Men jag ville inte göra det. Mådde inte bra, gick ner i vikt. Hade massage en gång i veckan på grund av värk i ryggen. Men misskötte det hela och tillslut syntes revbenen ännu mer. Jag tyckte ändå att jag behövde gå ner mer i vikt. Mitt utseende var orsaken till att allt hände mig.

Vi spolar fram ungefär ett år. Jag har börjat på riksgymnasiet för hörselskadade i Örebro. Flyttade så att jag bodde 90 mil hemifrån för att kunna gå i den skolan. Jag träffade min blivande make via nätet. Vi pratade i ett halvår, men under det halvåret var jag så söndertrasad. Jag var i för sig tillsammans med en annan kille, men… Han var otrogen mot mig. Återigen så kändes det som om det var mitt fel. Varför skulle han annars vara otrogen mot mig? Jag var inte tillräcklig bra/fin för honom. Så måste det ju vara.

Jag hamnade i en lättare depression, sökte hjälp för min ätstörning. Blev idiotförklarad på kliniken jag gick till. Gick aldrig dit något mer. Åt mindre och mindre fortfarande. Kunde gå en hel helg utan ett mål mat. Ibland åt jag bara det som serverades till lunchen på skolan. Mådde även sämre och sämre. Att träffa Micke (min nuvarande make) var det som fick upp ögonen. Han brydde sig om mig, han tyckte inte det spelade någon roll hur jag såg ut. Han såg mig som den jag var. Han, och den lärare som såg mig i grundskolan, var de två som faktiskt kunde vara uppe till småtimmarna på nätterna – trots jobb dagen efter för att prata med mig i telefonen. Se till att jag inte skulle göra någonting dumt. Jag och Micke blev tillsammans i februari 2008. Det är över 8 år sedan nu.

Jag blir ganska lätt stressad, jag har fortfarande en depression som ligger och gror. Så fort något händer, tex ett dödsfall, så hamnar jag där igen. Äter knappt någonting, sover uselt, vill inte göra någonting om dagarna och känner mig så värdelös. Just nu är jag i den fasen igen. Min farmor dog 2011, vår katt dog 2013, vår hund dog 2014, min pappa dog nu i maj (2016). Och efter att pappa dött. Allt som påverkar min stress minsta lilla – såsom en tid att passa, det gör hela min dag till ett kaotiskt stridsfält. Gråter väldigt lätt, stressar upp mig för minsta lilla, kan inte slutföra någonting ordentligt eller se ljust på någonting. Jag blir så stressad att jag egentligen bara springer omkring utan att göra något vettigt. Det händer flera gånger att min man ser detta och bara tar sina händer på mina axlar och säger åt mig att slappna av. Det gör inget om vi kommer lite sent, om det inte blir mat serverat exakt kl 12.00.

Jag gör saker med barnen, öppna förskolan och Leos lekland, lekplatser och diverse små saker. Men, på kvällarna efter dessa dagar då sitter jag där. Tomma ögon och bara stirrar rakt fram. Det tar musten ur mig. Jag spelar glad, jag ler på bilder, jag skrattar med barnen.. Men inuti… Jag är tom. Jag är inte mig själv. Jag saknar pappa och de andra som dött ifrån mig. Jag saknar min glädje och min positiva syn på livet. Jag hoppas jag finner den en dag. Jag hoppas det kommer ett ljus i tunneln, även för mig.

Jag bloggar ju också. Kanske inte så mycket om just att jag spelar teater inför alla. Kanske inte så mycket om den oerhört tunga slöjan jag ibland bär. Men, en hel del som saknaden efter pappa. Om ångesten jag känner inför att jag inte hann säga hejdå till honom. Jag är inte längre hel som person. Jag är faderlös. Jag har inte vågat vara helt öppen. Men jag ska börja vara det. För det behövs fler som berättar deras historia, det behövs fler som visar hur det är. Då kanske fler också ser ett ljus i tunneln.

Gästbloggaren publiceras varje Söndag, vill du bli nästa veckas gästbloggare? Kontakta mig på jessica@nestorforlag.se

Skrivarlistan

Bild:PixabayVarför skriver du?

Jag är en person som har svårt för att prata så när jag är arg eller ledsen eller bara fylld av tankar så måste det komma ut genom mina fingrar. Jag har skrivit så länge jag kan minnas och minns att jag skrev dikter, låttexter och böcker när jag var 6-7 år. Jag har alltid skrivit dagbok, och när jag mått dåligt (vilket jag till stordel gjorde under min ungdomsperiod) så kom det helt enkelt ut i text. Skrivandet har alltid bara varit en naturlig del av mitt liv och jag kan inte tänka mig att vara utan.

Jag får alltid upp texter i mitt huvud (dag som natt) och behöver alltid ha papper och penna nära. Får jag inte utlopp för mitt skrivande vet jag inte vad som händer. Jag tänker mig att alla mina känslor blir instängda och att det då finns risk att jag kokar över [wp-svg-icons icon=”smiley” wrap=”i”]

Hur länge har du skrivit?

Alltid, sedan jag lärde mig att skriva. Tror aldrig jag haft en paus. Har en hel kista med dagböcker, dikter och berättelser.

Hur kommer det sig att du skrev en bok?

Min första bok var ”Måste alla vara så jävla lyckliga hela tiden” och jag minns faktiskt inte början av processen. Jag tror att det började med att jag ”skrev av mig”. Det har jag alltid gjort.

Jag mådde väldigt dåligt när jag fick mitt första barn och skrev bara för att få utlopp. Det var först när jag fick min son som jag insåg att det inte var mig det var fel på. Att det inte var mitt fel att jag och dottern fick en dålig start. Jag insåg att jag förmodligen inte var ensam med den känslan och den händelsen, och med allt material jag då redan hade insåg jag att det kunde bli en bok.

Vad läser du?

Faktaböcker, bara fakta, artiklar eller forskning. Jag minns att jag när jag var barn kunde läsa vanliga böcker, och läste mycket. Har tex läst ut alla Kittyböckerna och liknande. Men nu som vuxen har jag vid flera tillfällen försökt att läsa skönlitteratur men det går inte. Jag blir uttråkad, och kommer aldrig igenom en bok hur mycket jag än försöker.

Vilken är den bästa bok du läst?

Åh, jag vet inte. Brene Brown är ju grym. Sen gillar jag Joanna Björkqvist sätt att skriva, otroligt duktig författare.

Vilken bok önskar du att du hade skrivit?

Oj, det vet jag inte. Men jag vill vara författare till viktiga böcker. Böcker som hjälper och förändrar. Böcker som för personer gör skillnad. ”Bryt det sista tabut” kanske jag skulle vilja ha skrivit.

Vad har du för planer när det kommer till skivande?

Oj, jag har så många manus som ligger halv klara och har än mer böcker inom mig. Men jag kämpar ständigt med att bara försöka göra en sak i taget och jobbar därför med att bli klar med min uppsats som sedan ska göras till bok. När den är klar ska jag fortsätta mitt skrivande och böckerna jag i dagsläget har i tankarna är fortsatt inriktade på psykisk ohälsa. Men skulle jag någon gång få för mig att skriva skönlitterärt så skulle jag absolut försöka. Tror dock aldrig att det kommer att hända.

Varför startade du ett förlag?

Det var en ren impuls. Jag är nyfiken och tycker om att lära mig. Jag hade min första bok på gång och fick nobben från en del förlag. Men när ett förlag visade intresse tog jag det som ett godkännande på att boken var ok och tänkte att då kan jag lika gärna ge ut den själv. Allt jag egentligen ville ha var en bekräftelse på att den var tillräckligt bra. Så istället för att samarbeta med det förlaget startade jag ett eget. Jag tänkte att det här kan ju inte vara så svårt. Lika bra att jag gör det själv!

Vad drömmer du om?

Jag skulle vilja ge ut andra böcker. Men just nu finns varken tid eller ekonomi. Jag tror att de flesta vet att böcker inte är något man tjänar pengar på. Men jag skulle vilja medverka till att fler berättelser om psykisk ohälsa kommer ut. En dröm är så klart att mitt förlag skulle vara det självklara valet att ge ut på när det kommer till böcker om psykisk ohälsa.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Skillnaden på vad man vill och vad man orkar 4 kommentarer

yoga?Innan jag drabbades av min utmattning så följde jag hela tiden min lust. Jag lyssnade aldrig på vad kroppen sade till mig utan gjorde det jag själv ville och inte det kroppen önskade. Skillnaden nu är att jag fortfarande känner den där viljan, men att kroppen har satt stopp för mig. Hur mycket jag än vill så tar jag mig inte framåt. Tvärtom stänger den av, stänger ner.

När jag blev sjukskriven hade jag ingen aning om att min kropp skulle eller ens kunde förhindra mig från att göra saker. För min hjärna körde på i samma takt som vanligt. När jag blev sjukskriven i sex veckor stängdes kroppen av, men hjärnan, ja den var fortfarande på…

Ok, jag fick inte jobba det vara en besvikelse, men fattar ni hur mycket man hinner göra under sex veckor. SEX VECKOR!!

Idag kan jag skratta åt mina tankar, att jag själv inte förstod att jag vara sjukskriven för att jag faktiskt var sjuk, och inte för att jag behövde lite ledigt.

Jag fantiserade om att gå till gymmet varje dag. Att träna blir man ju frisk av, eller hur? Vad jag inte visste var att det skulle bli en kamp att ta sig en promenad med hundarna runt kvarteret.

Jag skulle yoga varje dag, ja kanske till och med flera gånger om dagen. Jag hade ju all tid i världen för det. Och hundarna, ja långpromenaderna skulle jag nog hinna med både en och två.

Jag skulle hitta mig själv, meditera. Kanske flera gånger om dagen. Jag skulle hinna umgås med vänner jag på länge inte sett, och läsa varenda bok på min lista. Jag skulle verkligen använda den här tiden, ta en paus, njuta, bara lägga tid på mig själv. Ja ni hör själv hur fint det låter.

Vi kan ta en paus här så att du får skratta det är helt ok. Jag förstod verkligen inte vad utmattning innebar och jag förstod inte att den hade drabbat mig.

Jag hittade aldrig mig själv, istället tappade jag bort mig själv. Jag förlorade den delan av mig jag älskade som mest. Min drivkraft, mitt jävlaranamma, min energi.

Jag kände mig som ett tomt skal, ett skal som jag till varje pris ville fylla med innehåll. Och i verkligheten fyllde jag inte dagarna med någonting av det där som fanns i mina tankar. För första gången i mitt liv kämpade jag med att bara ta mig ur sängen och för att kunna få fram ett leende för att ge till mina barn.

Istället för att gå till gymmet tränade jag på att plocka in disken. Det gjorde mig precis lika utmattad. Långpromenaden blev resan mellan sängen och soffan, och yogan, ja det kanske man kan kalla den kampen man hade med sin kropp gällande att ta sig upp ur liggläget.

Meditera, ha. Jag hade inte ro att hålla tankarna på samma plats i mer än några minuter och de enda de fylldes av var tankar om att jag måste bli frisk. Måste må bra, måste hitta tillbaka till mig själv igen.

Jag mår mycket bättre idag, även om jag fortfarande har en lång väg tillbaka, och jag får ständigt påminna mig om skillnaden på vad mina tankar vill, och på vad min kropp orkar. Jag säger fortfarande på impuls att det där vill jag göra, där vill jag vara med, men det räcker med en snabb blick från min man för att jag ska bli påmind…..om att jag faktiskt inte orkar [wp-svg-icons icon=”heart-2″ wrap=”i”]

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Dagens poddtips

Bild:pixabay

Bild:pixabay

Ni har väl inte missat hjärnpodden där jag i avsnitt 34 blev intervjuad och pratade om rädda barn. Jag tycker att det är ett superviktigt ämne och något vi borde prata mer om. Det finns så otroligt många barn som mår dåligt men varken syns eller hörs!

Vill också tipsa om radioprogrammet kropp & själ som i ett avsnitt pratade om utmattning. Även det ett superviktigt ämne tycker jag, både för att jag själv blivit drabbad men också för att det är ett problem som bara blir större. Hur kan vi förhindra att vi själva hamnar i utmattning och kan vi hjälpa våra arbetskamrater? Hur kan vi på arbetsplatserna förebygga utmattnings och depressionssjukdomar? En bra början är i vilket fall kunskap även om det självklar inte räcker hela vägen!

[wp-svg-icons icon=”pencil-2″ wrap=”i”] Lämna en kommentar


När vardagliga ljud skapar dig problem

Detta inlägg är ett samarbete mellan Nestor förlag, hörselfokus & Bellman & symfon.
Bild: Pixabay

Bild: Pixabay

OBS: detta är endast en enkel beskrivning om ljudöverkänslighet och hörselskydd. Det är en bred problematik och det kan finnas flera olika lösningar. Ta kontakt med din vårdcentral för mer information.

Vad är ljudöverkänslighet?

Ljudöverkänslighet innebär att vardagsljud som vanligtvis inte ställer till några problem upplevs som obehagliga. Ljuden kan plötsligt skapa ångest, trötthet och stress hos personen. Det kan även utvecklas till att den drabbade går och oroar sig för obehagliga ljud, vilket bara det kan upplevas som stressande. Det är därför viktigt med kunskap om ljudöverkänsligheten så att den inte leder till ett hinder i din vardag.

Överkänslighet för ljud är ett samlingsbegrepp men innebär att vanliga ljud kan upplevas så obehagliga att din vardag påverkas. Ofta gäller det ljud som till exempel barnskrik, klirr från porslin, prassel, höga röster, ljud från dammsugare eller fläkt. Känsligheten  kan variera för olika slags ljud, en del personer tycker att högfrekventa diskantljud är obehagliga, andra upplever lågfrekventa basljud som mer problematiska. Vissa upplever ljuden som obehagliga men hos en del kan de till och med med orsaka till smärta.

Varför drabbas man av ljudöverkänslighet?

Ljudöverkänslighet kan ha många orsaker, det kan tex uppkomma vid en hjärnskada efter en bilolycka.  Men det är också vanligt att personer med Autism, ADHD och andra liknande diagnoser kan störas mer av ljud. Problemet kan till exempel bero på fysiologiska orsaker i innerörat så som en bullerskada, men det kan också vara att hjärnan inte klarar av att dämpa signaler och filtrera bort oönskade ljud. Ljudöverkänslighet kan komma gradvis eller direkt, och orsakerna kan vara både fysiologiska och psykologiska.

Ca 40% av de som har tinnitus är känsliga för ljud i någon grad, men även de personer som drabbats av utmattning och/eller depression kan uppleva sig känsligare för ljud. De kan också ta sig olika uttryck hos olika individer. Man tror att 9% av den vuxna befolkningen lider av ljudöverkänslighet, bland barn är problemet vanligt vid inlärningssvårigheter.

Oavsett vart ljudkänsligheten kommer ifrån så påverkar det en psykiskt.  Stress, ångest, irritation och rädsla är vanliga reaktioner och det är viktigt att få hjälp så att problematiken inte begränsar ditt liv. Besvären kan variera från dag till dag och över längre tid. Din livssituation har en stor betydelse över hur din ljudöverkänsligheten utvecklas, din allmänhälsa och stress påverkar din känslighet för ljud. När du har det tuffare kan ljudkänsligheten upplevas mer påtaglig och helt enkelt kännas svårare att hantera.

De personer som drabbas kan ha svårt att själva förstå sin problematik då besvären både kan komma smygande eller direkt utan orsak. Besväret är osynlig och därför ofta svår för allmänheten att förstå. Det är inte ovanligt att problematiken leder till undvikande eller isolering. Man kanske börjar undvika sådant man egentligen tycker är roligt, bara för att slippa stressen av alla ljud.

Ljudöverkänslighet kan komma tillfälligt och försvinna av sig själv.

Vad kan man göra åt det?

Upplever man att ljudöverkänsligheten begränsar en i vardagen eller påverkar livskvalitén finns det hjälp att få. Ett första steg är att kontakta sin läkare på vårdcentralen som sedan kan remittera vidare om det behövs, tex. till ÖNH-läkare, audionom eller kurator.

Ljudöverkänslighet brukar oftast bli lindrigare med tiden och lättare att hantera så fastna inte i negativa tankar och uppgivenhet. Lägg din energi på att hitta metoder som lindrar besvären för dig.

Något man inte rekommenderar det är att undvika problemet eller använda öronproppar för att underlätta sin vardag. Försök att inte undvika vardagsljud eller avstå från roliga aktiviteter på grund av ljudet. Ta med hörselskydd och använd dem om det behövs. Ta en paus från den besvärande ljudsituationen, informera anhöriga om problematiken så att de lättare kan förstå dig vid gemensamma restaurangbesök, kalas, middagar eller  bio.

Något som är viktigt att veta är att ljudkänsligheten kan förvärras vid överdriven användning av hörselskydd. Det kommer att göra örat känsligare för ljud. Det är därför viktigt att bara använda öronproppar eller hörselskydd där det verkligen behövs, och inte ”utfall att”. Försök att skilja på skadliga ljud och obehagliga ljud.

[Tweet ”Hörselskydd måste användas på rätt sätt, annars kan ljudöverkänsligheten öka.”]

Det kan bli en ondcirkel där det undvikande beteendet gör att man blir än mer känslig. Även om det kan kännas bra att isolera sig eller använda öronproppar för stunden kan de förvärra och ge konsekvenser i längden.

Vid användning avBellman och Symfons formgjutna hörselskydd ER kan man byta dämpning själv beroende på situation. Man kan tex ha svag dämpning i situationer där kommunikation krävs, och högre dämpning vid konserter eller vid arbete med mycket buller. Skillnaden mellan de formgjutna hörselskydd jag skall få prova och öronproppar är att hörselskydden sänker alla ljud lika mycket, både mörka och ljusa, vilket ger en naturlig ljudåtergivning.

Väl utprövade hörselskydd med rätt dämpning för ditt användningsområde gör att du kan föra en diskussion och kommunicera utan att missa några varningssignaler. Öronproppar tvärtemot dämpar ofta allt för mycket, vilket kan bli farligt i vissa situationer där du kan komma behöva din hörsel.

Hörselskydd är främst till för att skydda sig från skadliga ljud, men kan likväl bli en del av din läkningsprocess om du har börjat isolera dig och välja bort saker för att orka vardagen. De kan helt enkelt användas för att höja din livskvalité.

Detta är del 2 av 4 i artikelserien ljudöverkänslighet. I del 1 berättade jag om min egen upplevelse och i del 3 kommer jag berätta om hur det går till att pröva ut ett par formgjutna hörselskydd, och i del 4 av min egna upplevelse av skydden.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Gästbloggaren -Fördomar om anorektiker 1 kommentar

Gästbloggaren

Dagens gästbloggare är Isa, 26 år och boende i Stockholm. Hon har under flera år tid kämpar med ätstörningar och vill nu dela med sig av fördomar hon mött som anorektiker. Idag går hon KBT och kämpar dagligen för att för att förbättra sitt liv genom att försöka öka sin självkänsla och minska sitt kontrollbehov. Hennes blogg hittar du här.

Gästbloggaren -Fördomar om anorektiker

Isa,B

Fördomarna om anorektiker

Något av det som gör mig allra mest frustrerad gällande anorexi är att det fortfarande, år 2016, finns förutfattade meningar idag hur man ”ska” vara som sjuk. Jag vet inte hur många gånger jag stött på personer som inte anser sig vara ”tillräckligt sjuka” för att söka hjälp eller ta sin problematik på allvar just för att de inte lever upp till dessa förutfattade meningar. Så låt oss spräcka dessa myter en gång för alla, shall we?

”en anorektiker ser sig som jättetjock och avskyr sin kropp” – fel. Många har en skev bild av sin kropp ja, men du måste inte tycka att varje centimeter av dig själv är äcklig och fet bara för att du har en ätstörning. När jag var som sjukast kunde jag skämmas över hur skelettlik jag var och hur sjuk jag såg ut, men den skammen var svagare än sjukdomen.

”en anorektiker äter ALDRIG socker” – hah! Under min sjukaste period levde jag enbart på socker. Hela dagens kaloriintag kom från godis. Människor i min närhet som inte hade så mycket kunskap i ämnet trodde jag var frisk när jag efter några veckor in i behandlingen tackade ja till en kaka. De visste inte att den kakan var det minst läskiga för mig att äta.

”en anorektiker är alltid mätt och äcklas av tanken på mat” – en tröttsam gemensam nämnare genom alla mina behandlingar har varit att det ska klagas på mättnaden efter måltiderna. Det ska klagas på hur mycket man just tvingats äta och hur hemskt det är. För om man råkar känna hunger så är ju det ett tecken på att man är frisk (och framförallt glupsk), eller? För det kan ju inte vara så att hunger är en medfödd drift som alla människor känner?

”för att ångest ska räknas som riktig ångest måste personen skrika, gråta, ligga på golvet i en hög, skada sig etc” – Jag har upplevt enormt mycket ångest i mitt liv men de gånger jag fått ”riktiga” utbrott på detta sätt går att räkna på en hand. Allas ångest visar sig på olika sätt och det finns inte något sätt som är mer rätt, eller mer hemskt, än något annat. Din ångest ska tas på allvar även om den inte är utåtagerande och tar sig fysiska uttryck. Punkt.

Det finns garanterat fler av dessa tankar som kan florera i ens huvud som en ursäkt för att man inte behöver söka hjälp och att man inte uppfyller kriterierna som ”tillräckligt sjuk”. Jag anser att om man har mat-, kompensations- eller motionstankar som hindrar en från att leva precis som man vill och som begränsar en, ja du har du ett problem och det är alltid berättigat att söka hjälp. Du är värd att ha ett värdigt liv!

Gästbloggaren publiceras varje Söndag, vill du bli nästa veckas gästbloggare? Kontakta mig på jessica@nestorforlag.se

Du kan göra skillnad. Du kan rädda liv.

[embedyt] http://www.youtube.com/watch?v=XQrkD0dyjyc[/embedyt]

#stegförlivet
Den 10 september varje år uppmärksammas den Suicidpreventiva dagen runt om i världen. Det är dag att minnas och hedra dem man saknar, men också en dag att förebygga det som inte ska behöva hända.

Det känns ganska overkligt att vi 2016 inte har kommit längre när det kommer till suicidprevention, att någon var sjätte timme på riktigt tar sitt liv. Ännu overkligare känns det att man inte dagens samhälle ens bär på tanken att det inte går att förhindra, att du tror att du inte kan göra skillnad.

Om du inte redan visste det innan så hoppas jag vet det nu. Att ett ögonblicksverk kan förhindras och aldrig uppstå igen, att en person i den djupaste depression kan tillfriskna och återigen kännas syfte och mening, att du kan göra skillnad, att just du kan rädda liv….


  • Ta kontakt
  • Visa att du bryr dig och vill lyssna
  • Fråga om självmord
  • Inge hopp -sök hjälp

    Sprid och dela-för att rädda liv [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]


Recension Sony QX100 2 kommentarer

Om man följer bloggar märker man ganska fort att många bloggare är intresserade av att fota. Och jag som läsare kan säga att jag ofta tänker på bildernas kvalité. Kanske inte lika ofta om de är bra, som när de är dåliga. Jag har själv funderat på om jag ska köpa en kamera för att förbättra bilderna till bloggen. Men insåg (som tur var) ganska snabbt att jag varken har tid eller lust för ett till intresse. Dessutom är det rätt dyrt om jag vill ha kvalité och ärligt talat är jag inte vidare intresserad.

Sen är det ju det att jag faktiskt avskyr det där med att ta selfies. Har alltid tyckt att det där är skitjobbigt men som bloggare är det där ofta A och O. När jag googlade runt lite förstod jag att fotande skulle bli ännu en sådan där dyr grej jag går in i för att efter några månader helt tappa intresset, därför lät jag det va.

Men när jag en dag var inne på Elgiganten för att lämna in min dator så hittade jag Sony qx100 till rea vilket gjorde att jag utan närmare eftertanke slog till.

Sony QX100

Sony QX100

Objektivet kan du sätta på telefonen om du önskar (men det behövs inte). Du ser oavsett hur du använder objektivet bilden i din telefon. (Man kopplar ihop objektivet och telefonen via wifi). Fördelen är att man kan ta kort från massa spännande vinklar, vilket gör att du slipper den typiska selfiebilden. Den är enligt min mening sjukt bra på att ta närbilder (kanske inte alltid så smickrande [wp-svg-icons icon=”wink” wrap=”i”]), och helt plötsligt tycker jag att det är kul att laborera med den. Jämfört med kvalitén på min iphone är denna klart bättre. Men efter jag är novis när det kommer till bilder och kvalité så vägar jag inte säga hur bra den är. Men jag är helt klart nöjd!

Den går ju att använda på alla möjliga sätt och eftersom du ser bilden i din telefon kan du använda objektivet till att ta närbilder, uppifrån eller vad du vill och ändå se hur du ser ut.

Kameran har zoom vilket jag inte bekantat mig direkt med än utan använder den mycket i läget längst ut (vet inte vad det kallas, haha).

Sony cybershot IMG_4878

Enda nackdelen förutom att den är dyr om man inte köper den på rea som jag är att den är lite klumpig. Man får ingen kameraväska eller liknande med och man är lite rädd för att lägga den löst i väskan, och den är otymplig att bära den i handen. Problemet löser man visserligen lätt med att köpa en extra liten väska som jag gjort. Nypris tror jag ligger runt 4000:- och  jag fick den för 1400:-. Klart värt pengarna enligt mig!

Klart kul att lattja med och kan verkligen rekommendera den om du likt mig vill ha bra bilder, men inte är intresserad av att lägga ner varken till eller pengar på det. En lite proffsigare recension från sånna som vet vad de pratar om hittar du här.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar