Innan jag drabbades av min utmattning så följde jag hela tiden min lust. Jag lyssnade aldrig på vad kroppen sade till mig utan gjorde det jag själv ville och inte det kroppen önskade. Skillnaden nu är att jag fortfarande känner den där viljan, men att kroppen har satt stopp för mig. Hur mycket jag än vill så tar jag mig inte framåt. Tvärtom stänger den av, stänger ner.
När jag blev sjukskriven hade jag ingen aning om att min kropp skulle eller ens kunde förhindra mig från att göra saker. För min hjärna körde på i samma takt som vanligt. När jag blev sjukskriven i sex veckor stängdes kroppen av, men hjärnan, ja den var fortfarande på…
Ok, jag fick inte jobba det vara en besvikelse, men fattar ni hur mycket man hinner göra under sex veckor. SEX VECKOR!!
Idag kan jag skratta åt mina tankar, att jag själv inte förstod att jag vara sjukskriven för att jag faktiskt var sjuk, och inte för att jag behövde lite ledigt.
Jag fantiserade om att gå till gymmet varje dag. Att träna blir man ju frisk av, eller hur? Vad jag inte visste var att det skulle bli en kamp att ta sig en promenad med hundarna runt kvarteret.
Jag skulle yoga varje dag, ja kanske till och med flera gånger om dagen. Jag hade ju all tid i världen för det. Och hundarna, ja långpromenaderna skulle jag nog hinna med både en och två.
Jag skulle hitta mig själv, meditera. Kanske flera gånger om dagen. Jag skulle hinna umgås med vänner jag på länge inte sett, och läsa varenda bok på min lista. Jag skulle verkligen använda den här tiden, ta en paus, njuta, bara lägga tid på mig själv. Ja ni hör själv hur fint det låter.
Vi kan ta en paus här så att du får skratta det är helt ok. Jag förstod verkligen inte vad utmattning innebar och jag förstod inte att den hade drabbat mig.
Jag hittade aldrig mig själv, istället tappade jag bort mig själv. Jag förlorade den delan av mig jag älskade som mest. Min drivkraft, mitt jävlaranamma, min energi.
Jag kände mig som ett tomt skal, ett skal som jag till varje pris ville fylla med innehåll. Och i verkligheten fyllde jag inte dagarna med någonting av det där som fanns i mina tankar. För första gången i mitt liv kämpade jag med att bara ta mig ur sängen och för att kunna få fram ett leende för att ge till mina barn.
Istället för att gå till gymmet tränade jag på att plocka in disken. Det gjorde mig precis lika utmattad. Långpromenaden blev resan mellan sängen och soffan, och yogan, ja det kanske man kan kalla den kampen man hade med sin kropp gällande att ta sig upp ur liggläget.
Meditera, ha. Jag hade inte ro att hålla tankarna på samma plats i mer än några minuter och de enda de fylldes av var tankar om att jag måste bli frisk. Måste må bra, måste hitta tillbaka till mig själv igen.
Jag mår mycket bättre idag, även om jag fortfarande har en lång väg tillbaka, och jag får ständigt påminna mig om skillnaden på vad mina tankar vill, och på vad min kropp orkar. Jag säger fortfarande på impuls att det där vill jag göra, där vill jag vara med, men det räcker med en snabb blick från min man för att jag ska bli påmind…..om att jag faktiskt inte orkar [wp-svg-icons icon=”heart-2″ wrap=”i”]
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
Hög igenkänning på det där med att viljan alltid finns där men att kroppen inte borde orka och att man måste lära sig att sätta stopp (och jag har fått en dotter som är likadan, så henne måste jag verkligen lära trycka på stopp och vilo-knappen). Jag har tack och lov aldrig blivit så pass utbränd som du beskriver, men nära på. No fun.
Bra text, delar.
Ja jätte viktigt att lära dottern att bromsa i tid, och samtidigt fortsätta hålla koll på sig själv. Jag trodde att jag hade full kontroll men sedan var det något helt oväntat som fick mig att falla över kanten. Det är svårt att skydda sig, hur mycket man än önskar <3
Hej tack för att du öppet pratar om denna vidriga ångest som dagligen finns. Jag befinner mig i en stor svacka just nu, men vet inte hur jag ska få bra hjälp, finns inga samtalsterapeuter på min vårdcentral, utan nu får jag medicin bara, är sjukskriven på 25% för helt ville läk inte sjukskriva mig. Det värsta är den stora ENSAMHET o SKAM man bär på, trots vanmakt att man inte vet e orka ” rycka upp sig”. Man har en stor längtan o vara social o göra allt jag gjort förut, fixa tjej middag, gå på AW efter jobb, gå o shoppa o fika på stan mmm, men nu gömmer jag bara mig hemma, känner mig så dålig o värdelös…..vill bara säga att det du skriver stämmer så väl in i min vardag.
Tack, jag känner igen mig i varje ord du beskriver och har också stått utan hjälp fram till nu. Massor av kramar till dig och tack för dina fina ord <3