Vad är galet inom svensk psykiatri? 4 kommentarer


Söndrig på insidan

Söndrig på insidan

Jag ser en söndrig kille framför mig. En man med en vuxen kropp, men en insida som ett litet barn. Jag vet att han inte är Guds bästa barn. Han han har gjort många fel enligt boken. Han har brutit lagar, han har skrämt och skadat människor. Men mest sårad är ändå han själv.

När jag tittar in i hans ögon ser jag hur han kämpar för livet. Hur han långsamt drunknar, inifrån.

Han har fått hjälp, vid flera tillfällen. Men inte tagit emot den. De som har sträckt ut sin hand har han bitit i fingret.

Ändå fortsätter han sin klagosång.

Han dövar sig med droger, berusar sig med sprit. Allt för att döda det som gör ont, men samtidigt för att försöka hålla sig levande.

Han följer mig på avstånd. Vågar inte komma riktigt nära. Men ändå inte ta sig för långt ifrån.

Ett sätt att hantera livet

Ett sätt att hantera livet

En dag ringer han mig och ber om hjälp. Jag hör hur hans röst skakar. ”Jag mår så dåligt. Jag mår så fruktansvärt dåligt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till”. Där och då är han öppen och hjälpsökande och jag vill bara fånga in stunden. Stänga in den. Spara den för alltid.

Han får hjälp att ta sig till sjukhuset och jag ringer till psykiatrin som han har bett mig om. För att säga att han är på väg, för att be om att han får hjälp, att han skall få stanna.

Kalla mig dum men jag blev förvånad, chockad över orden jag fick höra i andra änden av telefonen. ”Nej, men vi har bara åtta vårdplatser. Vi kan inte ta emot honom om det inte är förberett. Om det inte finns en plan.”

”Eh, va???” ”Men han mår ju dåligt NU, hur ska jag kunna förbereda det? Vad gör ni med alla som akut behöver hjälp??”

”Vi kan ingenting göra. De får gå hem”.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta men det lutade mer åt det senare.

Vi är flera som jobbar för att stötta och motivera människor för att förändra sina liv och när de väl bestämmer sig för att göra det, ja då stänger vi dörren och säger att hjälpen inte finns??!!

Jag skäms!!!

Jag skäms över att vi inte gör mer! Jag skäms över att vi lever i ett välfärdsland men inte kan hjälpa dem som är mest utsatta!

”Han får komma tillbaka när ni har en plan”

Ha, jobbar man med socialt arbete vet man att motivationen, hjälpsökandet och måendet förändras från stund till stund. Den kan vara lika stark ena dagen som den kan vara totalt försvunnen nästa. Ska man agera ska man därför göra det snabbt.

Vad är galet inom svensk psykiatri?

Vad är galet inom svensk psykiatri?

Klockan slår 16. Jag kopplar ur min telefon och går hem med vetskapen om att du saknar ett. Att platsen du är på väg till kommer att be dig vända och gå. Men vart? Vart ska du ta vägen?

Jag skäms över att gå hem när mitt jobb inte är i närheten av klart. Jag skäms över att makten inte ligger i mina händer, och jag skäms över att jag kan vända ryggen till och låtsas som ingenting.

Jag vet att det är en tuff bransch, att det saknas både personal och pengar, men dessa förklaringar känns inte tillräckliga när man ser till personer som mår dåligt!

På andra avdelningar ligger det folk i korridoren, personalen gnäller om att det är fullt, men låter likväl folk komma in. När det gäller brutna ben, inflammationer eller olyckor säger man oftast inte till folk att gå hem oavsett hur mycket de har att göra.

Jag vet att dessa personer har sumpat många av sina chanser, att ni tappar både förtroende och hopp. Men jag vet också att de är precis lika mycket värda som alla andra och att de förtjänar en chans till, och en till, och en till….

Jag ska titta honom i ögonen nästa vecka och säga att jag gjort allt jag kan. Jag ska stötta honom, motivera honom…men när det kommer till kritan….ändå inte göra någonting. Jag ställer mig frågan vad det är som är galet inom svensk psykiatri? Varför kan vi idag, 2016, med alla vår kunskap inte göra bättre?

Jag vet att det inte är jag som dränker honom, men jag vet också att det inte är jag som drar honom upp….och för det jag skäms.

[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar


Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

4 tankar om “Vad är galet inom svensk psykiatri?

  • Annica

    Jag får själv hjälpa och stötta. Dock är det en person i min närhet som jag älskar. Jag får slåss med både näbbar och klor för att han skall tas på allvar, både inom vården och hos de myndigheter där han söker hjälp. Hans sjukdom syns inte, den märks inte. Han döljer den väl, hans stillasittande tolkas som lathet. I verkligheten är det ett resultat av obehandlad ADD, svår ångest, depression och PTSD. Jag ser hur han inte fungerar, hur han kämpar varje dag, men han blir ständigt misstrodd.

    Jag som själv mår psykiskt dåligt förstår inte hur det är tänkt att en person med psykisk ohälsa skall klara alla fajterna man måste ta, och vinna, innan man får en chans att börja må bra.

  • Supermamsen

    ???
    Så ledsamt och så skrämmande att hjälpen inte finns när den behövs. Förstår din frustration. Det är lätt att känna sig otillräcklig. Trots att man vet att man gör allt man kan…
    Stor kram ❤