Min första panikattack 1 kommentar
Det är skillnad på ångest och ÅNGEST
Jag brukar ju ofta prata om ångest och kaxigt säga att det ”bara” är att gå emot den. Jag ställer mig på scen fast att benen skakar, sätter mig i en bil fast att jag ser olyckor spelas upp som i en film i mitt huvud, och låter sällan rädslan ta stor plats i mitt liv trots att den ständigt är närvarande. Man kan därför tro att det inte finns något jag undviker, att min ångest inte påverkar mitt liv alls. Men det är inte helt sant. När det kommer till panikattacker så kan jag säga att jag inte är lika kaxig.
Nu menar jag inte att ångest på något sätt är lätt och förminskar inte någons ångest oavsett hur den yttrar sig. Jag menar att jag har hittat ett sätt att hantera min generella ångest, medan panikattacker är något jag fortfarande gör allt för att undvika.
Bilder från boken ”Annas oroliga mamma” där jag berättar om min första panikattack.
Min första panikattack
Jag fick min första panikattack när jag var i 20-års åldern. Det var på Liseberg. Jag var där med ett par vänner och skulle åka bergochdalbanan Balder. Innan den dagen så hade jag aldrig tidigare varit rädd för en enda åkattraktion utan upplevt det mesta som kul. Jag tvivlade lite innan, kände rädsla, men förmodligen inte mer än någon annan. För visst kan det vara lite läskigt.
När vagnen började rulla kände jag plötsligt hur det började bubbla i mitt bröst. Likt en tryckkokare steg paniken och när jag väl var uppe på toppen och såg ner brast det. Jag kände tryck över bröstet, fick svårt att andas och drabbades av ren och skär panik. Jag trodde jag skulle dö. Jag försökte resa mig upp, minns att jag drog i säkerhetsanordningen som skulle hålla fast mig men lyckades inte ta mig loss (som tur var). Tårarna fullkomlig sprutade och jag skrek och grät om vartannat hela färden. Efteråt var jag yr, illamående, hade svårt att gå och skakade i hela kroppen. Mina vänner skrattade åt mig och jag tror till och med att jag försökte le för att avdramatisera det hela, jag vet inte om jag lyckades.
I efterhand funderande jag över min reaktion. Varför försökte jag ta mig loss? Det är ju helt ologisk mitt uppe på toppen, säkrare vore om jag satt fast. Men man är sällan logisk i panik. Det var inte bara första och sista gången jag åkte Balder, utan sista gången jag överhuvudtaget uppskattade en åkattraktion. Idag undviker jag i stort sett alla åkattraktioner. Jag har inte drabbats av en ny panikattack på grund av dem, men till och med barn attraktionerna får mig att blunda, skrika och gråta.
Panikångest, en stressreaktion
Bild från boken ”Annas oroliga mamma”
Jag funderade som sagt många gånger över den där händelsen, men det var inte förrän ett par år senare när jag upplevde min andra panikattack som jag förstod vad som faktiskt hände. Jag, min man och dottern skulle flyga och besöka en vän i England. Jag hade flugit innan och likt många upplevt ett lätt rädsla, men inget som hindrade mig från att resa. När planet var i luften minns jag att jag kunde känna frihet, ett lugn, som jag tidigare inte hittat någon annanstans. Idag skulle jag aldrig sätta flygplan och lugn i samma mening.
Helt plötsligt utan någon som helst förvarning. Kommer samma känsla som i åkattraktionen. Tårarna sprutar, jag får svårt att andas och tror att jag ska dö. Min man och en flygvärdinna försöker få kontakt med mig, lugna mig. Men jag var okontaktbar, stirrade bara ut i luften i tron att jag skulle dö. Det kändes som en evighet, men var säkert över på 10-15 minuter. Gissa om jag såg framemot resan hem?
Efter hemresan har jag inte satt mig på ett flygplan och kommer förmodligen aldrig göra det heller. Rädslan har smittat av sig till att även gälla båtar och större broar, så att ta sig utanför Sveriges gränser är svårt. Jag kan leva med det. Det är inget som påverkar mig i min vardag. Dock kan min familj känna att de blir låsta på grund av min ångest, att diskutera utflykter och semesterresor är ingen stor idé.
Jag är tacksam för att mina panikattacker är begränsade och har stor medkänsla för de med paniksyndrom som slåss mot dessa känslor. För er med paniksyndrom vill jag tipsa om Christians Dahlströms podd Sinnesjukt som i de senaste två avsnitten avhandlade temat panikångest. Här finner du del 1 och del 2.
[wp-svg-icons icon=”pencil” wrap=”i”] Lämna en kommentar
