Dagsarkiv: 17 mars, 2020


Malmöresa, grön lunch och huvudet på spiken

Marsmånads Malmö resa är över. Två tillfällen kvar sedan blir det sommarlov från utbildningen och sen är det bara en termin kvar. Jag räknar verkligen ner. Får verkligen se till att fira när det är över.

Helgen gick bättre än förväntat. Jag sov någorlunda bra natten till fredag vilket gör skoldagen lättare, och det var kul att se klasskamraterna igen. Dock fick jag vänta med att visa upp mina samtal till sista dagen vilket var jobbigare än jag trodde. Att hålla sig fokuserad och intresserad är svårare än vad man tror. När vi började kolla på mina filmer var det bara 2-3 timmar kvar innan mitt tåg skulle gå vilket gjorde mig ofokuserad och stressad (helt i onödan, jag vet). Men sån är jag.

Sen har jag otroligt svårt för det där med handledningen. Har så otroligt höga krav på mig själv och noterar alla brister och fel. “Jag är duktigare än så”, kan jag tänka när jag ser mig själv. En tanke som absolut inte hjälper mig. Men jag märker att jag också har svårt att ta till mig andras tankar om min klient. Jag tycker många gånger att jag kan och vet bäst själv vilket heller inte är sant. Hm, det där är verkligen något jag behöver jobba på. Något att ta upp i min egenterapi kanske?

Fick med mig klasskamraterna till ett nytt lunchställe (vet inte om de blev lika nöjda som jag) som helt klart blev min favorit. Grönare än så här blir det inte. Deras toast var magiskt. Avokado heter stället om du gör ett Malmöbesök något gång♡

Jag fick också ett större och bättre hotellrum än de jag vanligtvis har vilket gjorde mig löjligt nöjd och glad. Även om utsikten över en parkering inte var vidare vacker så var det stora fönster och ljus. Mer än så kräver jag liksom inte. Ljus är allt för mig. Gör helt klart en stor skillnad på mitt mående.


Tågresan hem brukar vara det tuffaste momentet för mig. Denna gång var jag medvetet snäll mot mig själv. Jag krävde varken att jag skulle läsa eller jobba, och istället för att fylla öronen med poddar så satt jag och stirrade ut genom fönstret och jobbade med mina egna tankar.

Jag tror också att min klasskompis omedvetet satte huvudet på spiken till anledningen varför hemresorna blir så jobbiga för mig vilket jag innan inte varit medveten om. Vid flera tillfällen har det varit så att ett barn ringt och har varit ledsen och saknat mig när jag varit på väg hem. På lördagkvällarna ungefär vid åtta tiden har jag vid flera resor fått sms från min son där han frågar var jag är och när jag kommer hem vilket varje gång gjort mig gråtfärdig. Vid ett tillfälle minns jag till och med att jag satt på sista tåget hem och fick ett mail från skolan (på en lördagkväll?!?) där läraren berättar att sonen varit ledsen i skolan och att han berättat att det var för att jag var bortrest, att han saknade mig.

Alltså aj, det gör så jävla ont i mammahjärtat då. Och extra ont gör det när sonen uttrycker det eftersom han ofta försöker spela “cool” och inte alls behöver prata med mig när jag är borta. Han klarar sig utan problem hela fredagen, men på lördagen hör han nästan alltid av sig för att kolla vart jag är eller bara säga att han älskar mig och saknar mig.  Så klart att den dagen blir tyngre att bära.

Barnens längtan efter mig gör förbannat ont, i mig, och det är då så lätt att drabbas av tankar, “tänk om något händer”, “om jag inte kommer hem….” osv.

Nu när jag hittat smärtan. Kunnat sätta ord på både det ena och det andra hoppas jag att jag också kan hantera det bättre. För ofta är det ju så att vi först måste kunna förstå vara känslor, för att kunna förändra dem.

Önskar er en fin dag!