Att möta människor, öppna och sårbara är det bästa jag vet. Sällan kommer man så nära någon som i ett behandlingsrum. Där är mötena alltid äkta, inga fasader eller försvar. Jag tror att det är den där äktheten som tilltalar mig, som gör att jag älskar mitt jobb. Sårbarheten, förtroendet. När det kommer till behandling så är alla ord vackra och fina att möta i rummet.
Något i mig läker när jag får vara med den andra personen. När jag får öppna deras ögon, eller när jag får dem att se situationer från ett annat håll. När dom lämnar mitt rum oavsett om dom är rödgråtna eller fulla i skratt så vet jag att dom både är lättare och lättade inombords. För dom kan lämna sorgen, rädslan eller skammen hos mig. Jag förvaltar den tills att dem kommer tillbaka.
Och vi skrattar i mitt behandlingsrum, ibland blir jag rädd att jag lagt ut ett skämt för snabbt. För ofta handlar det om klienten själv, om dess sårbarhet eller rädslor. Men tilliten och förtroendet finns redan där så det blir som att bryta en barriär, och vi kan gå vidare, ta nästa steg.
Jag är så tacksam att jag hittat min plats. Att jag trivs med mina klienter, och att mina klienter trivs med mig.
Att få stå nära andra människors rädslor, är något av det vackraste som finns. Att våga stå kvar, i både smärta och sorg är så betydelsefullt, inte bara för personen jag håller i handen. Utan även för mig själv.
