Jag måste verkligen bli bättre på att hantera dåliga dagar. Ni vet dom där dagarna när man helst inte vill gå ur sängen, dagar då man är liten, sårbar och vill gråta för minsta lilla. Jag vet att dom kommer, jag vet också att dom försvinner, ändå blir jag lika rädd varje gång.
Istället för att acceptera dessa dagar, lägga mig i soffan och käka glass, så kämpar jag emot, trotsar. Och gör det hela så mycket värre för mig själv. Jag tvingar mig upp, tar disken, tvätten, försöker anstränga mig och vara så trevlig och duktig som möjligt när jag egentligen bara borde dra täcket över huvudet. Men även om jag vet allt det där så kan jag ändå inte slappna av när de där dagarna infinner sig, för jag blir så jävla rädd, rädd för att tröttheten inte ska försvinna.
Jag tänker att jag vid det här laget borde ha lärt mig. Men jag hatar när kroppen är trög. Jag avskyr när mitt huvud inte längre håller sitt vardagliga tempo, och jag blir så jävla rädd för att fastna i den där kalla sinnesstämningen för alltid. …..Ärligt talat skrämmer det skiten ur mig!
Jag har svårt att tillåta, acceptera den där känslan, även om den bara är för en dag. Rädslan tar liksom över, fångar mig och får mig att vilja slita mig loss, vilket jag förstår nu i efterhand tar ännu mer kraft. Så nästa gång den där tröttheten omfamnar mig så ska jag försöka stanna upp, vara kvar i den där känslan tills den själv bestämmer sig för att släppa taget [wp-svg-icons icon=”accessibility” wrap=”i”]