Det finns så mycket jag vill göra…sen. Jag planerar, samlar kunskap, för att kunna göra dem i framtiden. Hela huvudet är fullt av drömmar. Som jag faktiskt inte gör något åt just nu. För mig handlar det om att jag inte har hittat ”hem”. Jag bor inte på den platsen jag vill vara. Ändå har jag bott här i tolv år.
Jag säger till mig själv att när jag har hittat hem så ska jag börja kompostera och ta vara på jorden. Jag ska skapa en örtagård och göra egna kryddor, göra en gammaldags trädgård och använda blommorna för att skapa teér eller göra blomsterströssel.
Jag ska ha hönor, en gris, fler hundar, och jag ska ta en skogspromenad varje morgon.
När jag hittar hem ska min älskade hund som nu står i en vacker urna intill min säng få begravas i jorden. Och mina fötter ska möta jorden varje dag. Sen…
Jag har alltid längtat hem. Men aldrig hittat det, och nu när man börjar komma upp i ålder undrar jag om jag någonsin kommer att göra det. Skrämmande tanke. Anledningen till att vi inte sålt vårt hus för en plats ute på landet är barnen. Vi vill att de ska ha nära till vänner och skola. Jag vill slippa sitta i bilen (vilket jag avskyr) flera gånger om dagen. Så vi har sagt att om 10 år, då kanske vi flyttar, min man och jag.
Om 10 år är jag femtio och man undrar hur många dagar, veckor, år jag kommer att få i mitt hus, i mitt liv som jag alltid har längtat efter. Jag säger inte att jag inte är nöjd med livet jag har nu. Jag skulle inte vilja ändra någonting (än möjligtvis plats på vårt hus).
Jag kan inte förklara varför men närheten till naturen har alltid varit viktigt för mig. Det blir en slags stillhet i min själ. Jag som har svårt för att sitta still har inga problem med att sitta och studera fåglarna som rör sig mellan träden. Jag minns att jag som ung lekte att jag pratade med både djuren och naturen och på någotvis känns det väl så än. Det är där jag hör hemma.
Jag ska bygga fågelholkar, ha en av varje sort. Jag ska öppna fönstret på morgonen och inte höra mer än vinden sus. Jag ska sitta på stentrappan och studera träden som svajar, inte höra mer än tystnaden, och inte vilja vara någon annanstans. Sen.
Dom där drömmarna känns inte så sköna längre. Dom liksom kliar och sticks. För jag börjar bli otålig. Tio år, suck. Och samtidigt kämpar jag med att vara i nuet, att älska och njuta av hemmet jag faktiskt har. Det känns som att jag motvilligt satt livet på paus. Oavsett hur mycket jag försöker slå av pausknappen så går det inte, den sitter fast. Jag vill inte skjuta upp livet, vill inte spara det bästa till sist. I ärlighetens namn vill jag inte alls vänta. Jag vill börja göra allt det där ovanstående. Nu.
