Man behöver gummistövlar, mest hela tiden. Leran torkar aldrig upp. Tar inte slut. Och en handduk, att svabba golvet med. Efter hundens tassar, kattens, eller skorna som kliver över mattan.
Det är mörkt. Kolsvart. Man ser inte vart man sätter fötterna. Men jag går utan ficklampa, med bestämda steg. För jag vill inte vara rädd för mörkret, vill inte låta skogens ljud hindra mig att ta den promenaden jag tänkt att gå.
Och det är nya ljud. Både i och utanför huset. Kvar finns inte alla de där gamla jag en gång kände till.
Jag märker att jag är vaksam, men samtidigt nyfiken. Vill veta allt. Kanske inte för att jag egentligen behöver eller vill, men för att skapa trygghet, dämpa oro och rädsla.
Hunden vill inte ta sina vanliga promenader. Vet inte om det är på grund av mörkret eller om det är för att det blir obehagligt blött och kladdigt om hans tassar. Katten stannar inne han med. Tittar längtansfullt ut genom fönstret men vill inte sätta tassen utanför dörren. Kattlådan blir full. Doften når ut i hallen. Jag önskar att jag hade kunnat prata vett med katten men han förstår mig mindre än vanligt.
Fast att vi kommer framåt, tapeter är uppe, nya köksluckor sitter på skåpen, så är det alltid något nytt på gång. Man snubblar över verktyg och kartonger, och jag vet inte längre vart någonting är. Jag hittar inte allt jag borde, men orkar heller inte leta.
På kvällen kryper jag upp i soffan och tittar ut över kaoset. Det slår mig att jag inte en endaste gång har längtat ”hem”, att jag inte för en endaste sekund saknat det stället som under 12 år var vårt. Trots byggdamm och den saliga röran så skulle jag inte vilja vara någon annanstans. Jag förvånas över att en ny plats så snabbt kan bli ens hem, som det naturligaste i världen.
Bara så där.
