Att bära en besvikelse
Som många av er kanske redan vet går jag en utbildning till KBT-terapeut. Jag har en månad kvar av totalt två år. Detta är en utbildning jag drömt om de senaste tio åren, kanske till och med femton. Och nu när jag tänker efter kanske det inte är utbildningen jag drömt om utan kanske möjligheterna jag skulle ha efter utbildningen. Det vill säga att börja arbeta som terapeut.
Jag kände ganska omedelbart att utbildningen inte var som jag tänkt mig. Den höll inte den standarden jag önskade och jag tyckte inte heller att jag lärde mig det jag förväntade att jag skulle lära mig. Jag insåg ganska tidigt att jag stod mellan valet att hoppa av eller acceptera läget. Jag valde att acceptera läget.
Men att acceptera är inte alltid så lätt, för även om du gör det, så bär du med dig en besvikelse. En besvikelse över att saker inte blev som du förväntade dig. Och om det är något jag lärt mig från utbildningen så är det nog det, att tillåta den där känslan, men inte låta den ta för stor plats.
För även om själva utbildningen inte blev som jag önskade, så har den ändå tagit mig dit jag vill. Om bara några veckor är jag klar med min steg-ett-utbildning, då är jag färdig kbt-terapeut.
Vägen dit såg inte ut som jag förväntade mig, men det viktigaste trots allt, är ju att man kommer fram.
