Barfotabarn
Jag är ett barfotabarn och har alltid varit. Så fort jag kommer hem åker strumpor och skor av. Dom får mig att känna mig instängd och kvävd och jag vill bara slå mig fri. Jag har ett stort behov av att känna marken under mina fötter. Minns hur mina barnfötter sprang över både strand och sylvass sten. Hur dom alltid kom hem välanvända och smutsiga.
Min son är som mig, går helst utan både strumpor och skor. Måste man ha skor undviker vi gärna att ha strumporna på. Ska man ha skor så ska dom vara lätta, knappt kännas på fötterna. Och kanske är det så när man är en person som har tankarna bland molnen. Då kanske det är extra viktigt att ha fötterna på jorden?
Man behöver känna värmen under sina fötter för att hållas kvar, för att inte följa med vinden. Få för hög fart. Kanske är det så för alla oss barfotabarn. Att vi behöver ”jorda” oss mer än andra? Eller kanske är det bara känslan av att en del av oss får vara helt fri?