Blogg

Nu avskärmar jag mig från omvärlden i några dagar!

Åh härliga Fredag! Jag kan inte minnas att jag tidigare älskat helgerna så mycket som nu (det har jag förmodligen men minnet är bra men kort). Men nu känns det mer njutbart på något sätt. Jag bara älskar att skrota runt utan några planer och helst göra ingenting. Eller ja, ingenting hemma hos mig innebär att jag som vanligt går upp klockan sex äter en långsam frukost, tränar, tvättar, städar, ta en långpromenad med hundarna, bakar, bloggar och bokför. Hm, det låter ju som lite mer än ingenting. Egentligen handlar nog njutningen mer om att jag inte utsätts för så mycket intryck. För göra saker det vill måste jag ju. Det är nog mer att jag försöker undvika affärer, folksamlingar eller kontakter med människor över huvudtaget. Känns så härligt att vara instängt med familjen och bara gå ut för att träna eller hämta luft.

När det gäller mina drömmar om att kunna leva på mitt företag så handlar det om just det. Att bara få vara för mig själv. Jag är en person som nästan alltid längtar efter att få vara ensam. Ibland undrar jag hur lång tid det skulle ta innan jag skulle sakna social samvaro om jag skulle få testa situationen. Förmodligen skulle folk få dra ut mig ur min vrå. Tror inte alls att jag uppfattas som så osocial, men det är så jag känner mig.

Nej, nu ska jag stänga av telefoner och blockera fönster & dörrar så att ingen kan ta sig varken in eller ut :Wink: önskar er en trevlig helg!

I år har jag och min man varit gifta i sex år och tillsammans i 11 (tror jag). Varken jag eller min man är personer som kommer ihåg år eller datum, eller är överhuvudtaget inte så noga med att fira. Men jag tänker ofta på att jag vill köpa honom något fint, något speciellt. Men tanken lyckas ofta försvinna lika snabbt som den kom, och så står man där utan paket, igen…

Samtidigt känner jag att det inte finns någonting jag kan ge honom. Inget som någonsin kan motsvara det han gett mig. För min man gav mig den största gåva man kan ge en människa. Något som jag förhoppningsvis alltid kommer att bära med mig. Han gav mig min självkänsla. Han lärde mig mitt eget värde och jag kan inte tänka mig något finare än det.

Innan jag träffade min man var jag en person som alltid ställde upp för andra, en person som aldrig sa i från. Jag gav bort både tid och pengar utan att få ett tack tillbaka. Jag var en person som ville tillfredsställa alla men som själv aldrig tog någon plats. Jag lät folk trampa på mig, ignorera mig eller knuffa mig undan utan att ens fråga varför. Kanske trodde jag att jag inte var värd bättre?

Men min man var den första personen som stannade upp och sa ifrån, som verkligen ifrågasatte varför jag tillät folk att behandla mig på det sättet. Det hemska var att jag själv inte hade reflekterat över det innan, att jag trodde att det var så det var…. Jag hade nog inte ens tänkt tanken att jag själv kunde förändra det där, att jag hade något val. Trodde mer att det bara var en sanning.

Varför ska du ge när du inte får tillbaka, frågade han mig. För att det är så jag alltid har gjort, svarade jag. Du är värd bättre, ingen, INGEN, får behandla dig illa, menade han. Till en början trodde jag honom inte. Bara tanken på att säga ifrån, säga nej eller sluta ställa upp för andra gav mig ångest. Men idag har jag svårt att förstå att JAG har tänkt så lite om mig själv.

Den där trasiga flickan är idag bara ett blekt minne, nästan overklig. Jag vet inte vart jag skulle varit idag om det inte vore för honom, men alldeles säkerligen inte på samma plats som idag. För min man förändrade mig, förändrade mitt liv, och för det är jag honom evigt tacksam.

Tacksam inte bara för att han gillar mig, utan också för att han fick mig att tycka om mig själv [wp-svg-icons icon=”heart” wrap=”i”]

-Har du varit ute med hundarna, frågar jag min man så fort jag kommer innan för dörren.

-Varför frågar du samma fråga VARJE DAG, frågar min man (lite lätt irriterad).

-Öh..för att jag undrar samma sak varje dag.

-Vad brukar jag svara då?

-Att du har varit ute med dom.

-Så varför fortsätter du då att fråga när jag tar ut dem varje dag??

-För i morgon är det ju en ny dag, och då kanske det är annorlunda….

–Djup suck.

Jag lägger min sorg här…

”Du kan inte hindra sorgens fåglar att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår.”

Jag träffade en man idag vars ögon bar på en större sorg än han vågade uttala. Han satt ihopkrupen, tyst. -Blir det inte bättre än så här, viskade han.

-När man kommit upp i min ålder och ser tillbaka så undrar man verkligen om det inte blir bättre än så här, upprepar han igen. Jag önskade att jag hade kunnat trolla. Tagit bort sorgen i hans ansikte och gett hans liv mera ljus. När han lämnade rummet följde mina tankar med honom.

Jag kom på mig själv med att fundera på hur mitt liv hade sett ut om det var jag som satt i den där stolen, 30 år äldre än idag. Jag är medveten om att ingen av oss kan undvika sorg, förluster och trauman i våra liv. Men trots det hoppas jag ändå på att vi kan se mer ljus än mörker. Ofta drömmer vi om framtiden, när barnen blir stora, när man går i pension, eller dagar då man helt enkelt bara har mer tid för sig själv. Men hur kommer det kännas när vi är där? Är vi så nöjda som vi tror att vi kommer att vara? Mannen framför mig var inte det. Jag är säker på att han hade en helt annan bild av sitt liv för trettio år sedan än den han bar på idag.

Jag tänker att  ju hårdare man håller fast sitt förflutna, desto mindre kan man omfamna nuet. Kanske är det att vara närvarande idag, som skapar din lycka i framtiden.

I Fredags hade jag planerat att vara hemma för att slutföra min uppsats och skicka in den till min mentor. Men det blev ändrade planer och jag fick i stället ligga i sängen och vårda min förkylning. Det där med att slutföra uppsatsen känns som en historia som aldrig tar slut, kanske är det jag, eller ändrade rutiner i familjen som gör att jag aldrig kommer till skott och får ro.

För mig krävs det en ganska stor ansträngning att sätta sig ner och läsa engelska artiklar, jag kräver total tystnad och ett lugn runt mig, annars bryts koncentrationen och jag får börja om från början igen. Det där flowet jag kan minnas att jag hade förr i tiden när jag satt hemma och studerade kan idag inte infinna sig. Antingen är jag för trött efter jobbet så att min hjärna inte ens kan ta in de enklaste ord och därför överhuvudtaget inte förstå artikelns innehåll, eller så kommer barnen och avbryter mig med tre minuters mellanrum. Ofta pratar de med mig, vill visa något, ropar eller bråkar, men gör de inte det räcker det att någon bara går förbi för att jag ska komma bort mig i min text.

Jag känner att jag blir alltmer frustrerad. Något som i vanliga fall inte är jobbigt för mig alls, kommer jag nu inte igenom. Suck!

Jag har nu gett upp och insett att jag aldrig kommer ha energi efter en arbetsdag, och med barn i huset är det omöjligt att inte bli avbruten, därför måste jag försöka ge mig själv heldagar där jag kan få skärma av mig och finna ro, för att någonsin kunna slutföra det här projektet. Problemet är ju inte bara att uppsatsen blir ogjord, utan också att jag har svårt att koncentrera mig på annat när den ligger och skaver. Bloggen, kommande föreläsningar och mina andra sidprojekt blir bara som en dimma framför mig.

Jag är en person som måste göra allt till 100%, och när uppsatsen ligger och drar stjäl den massor av min fokus och energi även om jag inte aktivt jobbar med den. Det innebär att jag kanske bara har 70% av min energi kvar till det andra och då blir det istället ingenting bra gjort.

Jag måste minska läckaget och samla ihop mig själv igen. Kanalisera mig energi som jag brukade göra. Ny vecka, nya tag. Kom igen nu Jessica, nu kör vi!