Företagande & föreläsningar

Igår var det föreläsning i Trollhättan för en fullsatt sal. ADHD och beroende var temat. De personer som var där arbetade på olika sätt med dessa personer, socialtjänsten, arbetsförmedlingen, arbetsterapeuter osv. Och jag blir helt varm i  magen av tanken på hur många bra människor som finns där ute som är intresserade, engagerade och vill hjälpa. De tråkiga som deltagarna beskriver är ju alla system man måste jobba efter som gör att personer lätt faller mellan stolarna eller hur svår samverkan mellan olika myndigheter kan vara. Men jag tänker att vi ändå är på rätt väg, vi är medvetna om problemet och alla försöker så gott det går att samarbeta för personens bästa.

Efter föreläsningen blev det en snabb vända hem för att hämta böcker och sedan till mässan ”tjejer på G” i Vänersborg. Jag inbillar mig att det var en öppnare stämning till psykisk ohälsa i luften denna kväll. Flera kom fram för berätta vilken bra grej jag gör, andra för att berätta sina egna erfarenheter inom psykiatrin. På denna mässan var det heller ingen tabu att komma fram till mitt bord. I stort sett ALLA på mässan kom fram och tittade och bläddrade i böckerna. Vilket är intressant! Kan det handla om att på denna mässa var de flesta över 30 +, i snitt kanske mellan 40-50 år. När jag förra året stod på en barnmässa var det tvärtom, nästan ingen vågade gå fram. Vissa kvinnor stod längre bort och skickade fram sin man för att köpa böcker, andra tog snabbt en bok, betalade och gick. Åldern på den mässan var nog i stället 20 +.

Ja, jag hoppas i alla fall att en förändring kommer ske i alla åldrar. Att det tillslut kommer kännas lika naturligt att prata om som sin fysiska sjukdom. Jag kommer i alla fall inte att tystna!

Igår hade jag föreläsning för engagerade lekmannaövervakare. Det är något alldeles speciellt med människor som arbetar med att hjälpa andra utan egen vinning. Som ger av sin tid utan att knappt få något tillbaks. Jag älskar mitt jobb men jag får betalt för de jag gör, medan dessa individer i princip arbetar gratis.

På en arbetsintervju jag var på för flera år sedan fick jag frågan om varför jag valt att arbeta just med missbruk och kriminalitet. Hon sa det med en syrlig ton, som om det vore något smutsig, fult. Som att det vore nitlotten, bottenskrapet. Jag såg föraktet i hennes ögon. Där och då tyckte jag synd om henne. Att hon tror sig vara mer än någon annan. Att hon, vuxna människa inte vet bättre.

Jag berättade att det gjorde mitt liv rikare, att varje människa jag mötte, lärde jag mig något av. Jag tror inte hon förstod något av det jag sa, vi hade helt enkelt olika syn på livet. Men jag gick därifrån stolt och starkt. Med vetskapen att jag, kanske 20 år yngre än henne bär med mig så mycket mer erfarenhet och kunskap om en värld hon inte har en aning om. Att få ta del av andra människors liv gör mig till en bättre människa. Att få hjälpa en människa, kunna ta tyngden från någons axlar, vara ett bollplank eller till och med vara den som personen för stunden kastar skit på är för mig att dra vinstlotten.

Jag ångrar inte för en sekund den väg jag valt, hur tungt det än ibland kan kännas. Att kunna få se motivation växa, ett liv förändras, eller få vara den öppnar upp en tillsluten själ får mig att med glädje gå till jobbet varje dag. Den finns möten, samtal, stunder, jag bär med mig i mitt hjärta, för alltid.

Är du intresserad av att vara lekmannaövervakare? Kontakta närmaste frivårdskontor i din stad för mer information!

Igår föreläste jag i Vara och innan föreläsningen kommit igång, ni vet då när ni ser människorna som sitter och väntar på dig. PÅ DIG. Då är det lätt att fråga sig själv varför man egentligen gör det här, vad har jag egentligen gett mig in på? Varför tvingar jag min kropp att ständigt gå emot sina rädslor. Varför kan inte jag bara vara som alla andra som står vid sidan om och ser på? Varför ska jag alltid sträva efter mer? Ibland önskar jag att jag bara kunde smälta in i mängden, nöja mig, vara tillfredsställd. Men det är inte jag.

Igår kände jag ett tryck över bröstet innan jag gick upp på scen. En smärta som fick mig att fundera på vad den faktiskt ville säga mig. Ber den mig att backa eller är det ytterligare bara ett hinder jag behöver ta mig över? Jag vet inte, men trycket försvann.

Jag behöver inte gå upp på en scen, jag VÄLJER att gå upp scen. Kanske just på grund av min rädsla.Och svaret på den där frågan varför är för att jag vill att den där snälla tysta sjuåriga flickan ska synas, att hon ska få den hjälp hon behöver, trots att hon inte ber om den. Jag väljer att gå upp på den där scenen för den åttaåriga pojken som tidigt blev utsatt och marginaliserad, för att visa upp en mammas kamp, sorg, skuld och skam. Jag väljer att gå upp på scenen för att jag VÄGRAR att vara tyst, för att jag vägrar att se på, och för att jag i framtiden skall kunna se dessa barn i ögonen och säga att jag gjort allt JAG kan.

Nästa vecka är det föreläsning i Vara, jag är jättepepp och hoppas att kunna få träffa några av er där!

Föreläsningen är på Vara folkhögskola, Torsdag den 5/3 kl 18:00 till ca 19:30.

Jag hoppas på 1,1/2 timme full av energi och utbyte av erfarenheter.

Hoppas vi ses! Välkommen!

Jag måste ha tydliga målbilder annars tappar jag bort mig. Även om jag vet vad jag vill och har haft samma mål i flera år nu så kan det gå månader där det känns som att jag famlar i mörker och helt tappat bort vad jag vill. Det är alltid en risksituation för mig, vid de tillfällen jag gått vilse uppstår mer ångest än vanligt och min hjärna trakasserar mig om möjligt med än mer idéer. Jag känner mig ofta obekväm och vill byta plats, jag söker nytt jobb, isolerar mig ett tag från nära och kära och huvudet jobbar på högvarv för att finna nya lösningar. Och tillslut dyker de upp igen, svaren, på vart jag vill gå i livet. Då blir jag återigen lugn, samlar kraft och tar långsamt steg i rätt riktning.

Fråga mig inte varför jag går vilse för det borde vara så självklart men likväl mattas drömmarna av, liksom bleknar i vardagen och blir osynliga för mig. Så gång på gång, behöver jag någon som knackar mig på axeln och påminner mig om mitt uppdrag. För några veckor sedan hade jag tex glömt bort att jag höll på att jobba med min uppsats. Jag kände mig otålig, rastlös och kände att jag var tvungen att dra igång ett nytt projekt, men som tur var, innan jag hann starta igång det kom jag på att jag redan hade ett. Så enkelt, men ändå så svårt

Note to myself, målbilder för framtiden:

Två hektiska dagar börjar gå mot sitt slut och äntligen kan jag ta plats framför datorn igen (där jag trivs som bäst). Flera projekt är på gång inom företaget, både egna men också tillsammans med andra. Vilket är jättekul, men samtidigt väldigt krävande. Jag har valt att verkligen utmana mig själv det här året, och går just nu emot varenda rädsla i kroppen. Att stå på scen, filma mig själv, ta selfies,  det är något som INTE är jag. Det liksom bara skriker nej inom mig. Jag tar på mig uppdrag som är tyngre än vad jag tror mig kunna lyfta. Men jag vill verkligen bli starkare, jag vill verkligen växa. Min största rädsla är ju att gå åt motsatt håll. Att följa den där jäkla oron inom mig. Att bli förminskad, krympa.

Jag jobbar med att höja ribban men samtidigt minska kraven. Att försöka hoppa över duger, misslyckas du är det okej. Du har en andra chans, och en tredje. Skulle du misslyckas totalt har du iallafall uppvisat stort mod genom att åtminstone försöka.

Det är i varje fall vad jag intalar mig själv! Jag vill inte vara personen som sitter i publiken, eller den som drömmer om att själv få springa loppet men aldrig vågar gå ut på stadion. Det handlar inte om att vinna, det handlar bara om att våga vara med i tävlingen. Jag tar ett djupt andetag och springer. Jag hoppas att vi ses i mål!

Föreläsning bokad på Varas folkhögskola den 5/3 18-19:30

Boka biljetter här.

Välkomna!

Idag har jag tillbringat halva dagen på entreprenörsmässa. Jag vet egentligen inte varför jag gör så mot mig själv för det är ju inte så att jag behöver varken mer motivation eller drivkraft egentligen. Egentligen slutar det med att min hjärna blir överfull och jag vill dra igång 7 företag till, och det kanske inte är det jag behöver?

Man fick välja bland olika föreläsningar idé, starta, drivkraft och utveckla. Och istället för att sitta och lyssna på hur man kan utveckla sin företagsidé satt jag hela eftermiddagen på olika drivkrafts föreläsningar (redan första föreläsningen hade jag skrivit över fem olika företagsidéer som bubblade upp inom mig). Snacka om att slösa sin tid.

Jag är sannerligen ingen förvaltare, jag vill starta igång verksamheter och lämna dem när de är på topp. Jag vill utveckla, starta och driva, men inte ro det i land. Jag tröttnar liksom på den enformiga rörelsen eller så ror jag vilse. Jag vill bygga skepp, men inte styra skutan.